Jag tror att jag sov, när den 19:e april blev den 20:e. En orolig sömn, som med minutersintervaller avbröts av de ständiga kurvorna. Jag greppade tag i stolsryggen framför för att inte ramla ut i mittgången. Fem timmar av de fjorton som skulle tillbringas på Greyhoundbussen hade passerat, och det kändes som om jag hade ett hål i min rumpa. Ett till.
En oharmonisk natt med förvånansvärt många sömntimmar, så många att jag sovit förbi majoriteten av matstoppen, följdes av en sömnig Vancouvermorgon. Vi åt frukost på busstationen, Linnea, Mathilda, Fifi och jag. Linnea åt pannkakor, jag blandade ut mitt medhavda grötpulver i varmvatten. Våra skidbagar och 16 övriga väskor ockuperade en femtedel av lokalens golvyta och trästolarna fick våra fortfarande ömma rumpor att värka. Fifi klunkade kaffe i en akt av förberedelse inför dagens alla bestyr. 
Vancouver, en stad vi kom tillbaka till. Vi tänkte på vilka vi var när vi senast var där, medan vi vandrade tungt cannabisluktande kvarter ned, och vilka vi blivit nu. Vi fick Vancouverregn och Vancouversol, innan vi fick hostellunch ur vår medhavda matkasse. Sedan var vi redo.
Tempot var hetsigt, belysningen var lysrörig, i köpcentret där vi bockade av en av dagens viktigare punkter. Att försäkra och att skaffa nummerplåtar till vår bil. Bilen, som var blå och silvertejpad, hade vi ännu inte fått tillgång till. Vi hade köpt den av en bekant som i ett sms lämnat vägbeskrivning till platsen där den stod parkerad och platsen där nyckeln fanns. De var nära varandra, men långt ifrån oss. Vi fick inte köra bilen utan försäkring, utan nummerplåtar, och därför var vi tvungna att lösa allt försäkringsrelaterat först. Innan vi ens var säkra på att vi hade en bil.
Vi lämnade köpcentret med två nummerplåtar och fyra bultande hjärtan. En lång procedur innehållande en tant med turkosblå glasögon, många telefonsamtal och en del oväntade frågor slutade till slut med att Fifi blev bilägare. Till en bil vi nu skulle ta reda på om den fanns. Om elva tunnelbanestationer skulle vi veta.
Om elva tunnelbanestationer och en kringlig promenad skulle vi veta.
Men sen var den ju där, vår bil. Vår bil! Lika blå och silvertejpad och vacker som jag mindes den. Nyckeln passade, motorn startade. Enda lilla problemet var byte av nummerplåtarna. De där fram gick bra, för där fanns det skåror i bultarna. De där bak var svårare. Bultskruvarna hade rostat fast och var omöjliga att få loss med verktygen som vi hade att tillgå. Eller, tydligen inte omöjliga. Efter fem månader i Kanada har vi nämligen lärt oss att om man har ett problem ska man fråga en kanadensare om hjälp, för då kommer problemet lösas. Kanadensaren vi fick tag på denna gång var på Vancouvervisit i curlingsärende, och han hade inga problem med att skruva loss skruven med tången vi frustrerat kämpat med.
"So, are you good? Is this something we should brag about? 'That one time a famous Canadian curler saved our trip'?"
"...We've actually never won a game"
Men jag känner på mig att det är deras tur nu.
Sedan kastade sig Linnea, orädd, ut i den Vancouverska rusningstrafiken. Hon var strålande. Första stoppet gjordes efter sisådär en halvtimme på en bensinmack, där vi insåg att vi inte visste om vi precis köpt en dieselbil eller en bensinbil. Vi skrattade litegrann, rynkade pannan litegrann, bläddrade bland papper litegrann. Tankade litegrann. Och än så länge har det gått bra.
Där någonstans, i den Vancouverska rusningstrafiken, tog energin slut. Vi drabbades av akuthunger och var tvungna att snabbt 1) parkera 2) köpa falafel. Passande nog hittade vi en härlig falafelgubbe som huserade två ingångar från vårt hostel. Den härliga falafelgubben gjorde i ordning nio rullar på samma gång, hade endast veganska såser och önskade oss "Happy 420" när vi gick. Vancouver ändå.
Imorgon ska vi göra staden lite till.