Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Dag 11 - En kall båttur och en varm bilresa

När vi öppnade moteldörren imorse såg vi att meteorologernas förutsägelser besannats. Regn. Ett ihållande sådant som sköljde av mina fortfarande bergsbestigningsleriga skor, som trängde in i min långt ifrån vattentäta ryggsäck. Jag gillar regn. Allting blir mer verkligt då, lukterna framgår tydligare.
 
Jag önskar bara att jag tagit med min regnjacka.
 
På dagsplaneringen stod whale watching. I vattnen kring Vancouver Island gömmer sig många varianter av dessa massiva däggdjur och våran förhoppning var att få en skymt av någon individ. Om jag var en val, tänkte jag dock medan vi promenerade genom morgonen i regnet och vinden, skulle jag idag hålla mig så långt och länge under ytan som möjligt. Men. Vi kläddes i orangea overaller, sattes i en gummibåt. Sedan bar det iväg.Det är så läckert, vad naturen har att erbjuda. Alla dessa individer som fortfarande finns kvar, trots vår obarmhärtiga behandling av deras habitat. Under vår tre timmar långa tur såg vi bland annat sjölejon, uttrar, örnar och en gråval. Det var mäktigt.Havet verkligen kändes. Vi blev översköljda av svallvågor och vinden gjorde ont mot ansiktet, lämnade röda märken. Jag slickade på mina saltvattenshårtoppar, knöt ihop händerna inuti vantarna. På vägen tillbaka hade Mathilda sin mössa neddragen över hela ansiktet, och det tog timmar tills vi fick upp värmen igen. Det var inte en helt harmonisk tur, men det var på riktigt. Vi människor kan kontrollera nästan allting, men emot vädret har vi ingenting att sätta.
Det var fascinerande hur väl vår guide kände vattnen, hur han verkligen satte sig in i tankebanan hos en val. Det kändes som om det hela gjordes på ett respekt sätt, där vi var noga med att agera efter djurens reaktion på vår närvaro och där vi aktade oss för att komma för nära. I vårt möte med gråvalen prickade han nästan exakt in längden på dess dyk, och det var en spännande väntan på nästa vattensprut, på var och när det skulle dyka upp.
Efter whale watchingen och lite caféhäng i Tofino, i ett halvlyckat försök att få upp värmen igen, var det dags för vår hittills längsta körning med fem bilpassagerare. Det var trångt och bastuvarmt, men gick över förväntan. Linnea hade hittat ett pepparkakspaket på mataffären innan vi drog, och lukten spred sig i bilen och blandades med det unkna från våra halvblöta kläder. Vår lilla blå bil klarade av de tuffa uppförsbackarna, på låg växel visserligen och med nöd och näppe. Min rumpa domnade bort strax innan det att jag somnade på Fifis axel, och när jag vaknade spelades Ebba Grön och Linnea dansade i framsätet. Sedan kom vi fram, packade ur bilen på ett nytt motelgolv och förundrades över hur allt fått plats i vår lilla lilla bagagelucka. Åt nudelmiddag. Och i morgon är det dags igen.