Rummet längst in i korridor elva är fyllt av opiumrökelse myggor och lågmälda gitarrtoner. Och jag sitter här och myser.

 

För fyra timmar sedan satt sju personer hopklämda runt ett bord på Art och pratade om välfärdssystem. Jag och Hanna delade på en hummustallrik och mitt i alltihopa plingade min telefon till. Den meddelade att min familj anlänt till Jomo Kenyatta Airport och två och en halv timmar senare rullade deras taxiagerande safarijeep in genom gaten på skolan och jag fick äntligen krama om dem igen. De fick se den plats som varit mitt hem i sju månader, ett hem som för dem fram tills nu varit relativt okänt. De fick äta de rostmackor jag ätit i sju månader och de fick se det rum jag sovit i.

 

Det blir litegrann en krock mellan två världar, att ha sin familj här. Detta liv har ju varit helt avskiljt från mitt övriga liv, någonting eget och lite okänt. Nu blandas Kenya-Elsa med Sverige-Elsa och en del gränser suddas ut. Jag var faktiskt lite nervös över min familjs ankomst, men det känns bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Det känns bra att skratta åt mammas grovt överprisade taxiresor och det känns bra att introducera mina familjemedlemmar för nattvakterna. På tisdag påbörjar vi resan mot Uganda och Rwanda och innan dess har vi ett par dagar på oss att göra Nairobi. Jag ser fram emot att bara hänga med min familj och detta påsklov ligger bra till för att bli mitt bästa hittills.