Hej på er. Här sitter jag, i glappet mellan mitt näst sista och sista nattpass.
Så här ser det ut, när jag promenerar hemåt om morgnarna. Lätt surrealistiskt, detta konstanta icke-mörker. Jag får liksom inget grepp om någonting.
Något annat surrealistiskt är evenemanget som pågår i Trysil för tillfället. Landskappleiken. Ett ambulerande nationellt arrangemang med tävlingar och festligheter på temat norsk folkmusik och de är få, timmarna under vilka hotellobbyn är tom på folkdräkter och fioler. Gårdagsnatten var liksom förrgårnatten en enda lång Sagan om ringen-scen med fijolackompanjerade golvstamp och kjolsnurr, och inatt väntar samma sak igen. Det är fascinerande. Och kaffekrävande.
Och det är mest jobb jag har ägnat mig åt sedan jag kom tillbaka från midsommar. Även fast man är ledig hela dagen när man jobbar natt blir det svårt att använda de lediga timmarna till något vettigt, för hela rytmen blir liksom rubbad. Lite cykling har i alla fall hunnits med, nedför en sju kilometer lång bana där det är skidbacke på vintern. Man kan ta sittliften upp. Cykling är gigantiskt här sommartid och norrmännen verkar behärska detta minst lika bra som längdskidåkning. Jag fick stanna flera gånger längs vägen och släppa förbi massa galna kids som verkade vara helt oförstående inför begreppet rädsla.
Det var mitt livs andra tur på en mountainbike. Precis som första gången inledde jag med att krascha, det hände liksom innan den ens första minuten tagit slut. Jag slog upp alla mina ärr från sist och jag undrar vad detta säger om mitt vänstersvängande.
Men sedan gick det mycket bättre.
Och så efter inatt har jag nio dagars ledigt. Under merparten av dessa nio dagar kommer jag hittas i en brassestol, solstingig med en ljummen halvdrucken burköl i handen. Jag ska nämligen till Roskilde!! Pepp på den. Men fortsätt titta in här, för all del. Jag har tidsinställt en himla massa inlägg med såna där saker som har hänt i livet.
Jag e ju tillbaka hörni.