Det som jag tyckt kanske allra bäst om med Nya Zeeland, hittills, är de ski club fields jag besökt. Dessa club fields är, till skillnad från de kommersiella resorterna, ägda och drivna av skidklubbar. Detta visar sig i få faciliteter, bristfällig liftinfrastruktur, billiga liftkort och färre besökare. Där kan man åka ospårat i dagar efter ett snöfall och där råder en stämning jag inte riktigt upplevt någon annanstans. Det är litegrann som att åka tillbaka i tiden, tänker jag mig, som skidåkning var innan liftköernas, snökanonernas och femdollarskaffets tid. Om det inte har snöat tillräckligt mycket vid öppningsdatumet får öppningsdatumet helt enkelt senareläggas. Och så pratar man med varandra. Jacks syster Amy jobbar vid en av dessa club fields, närmare bestämt Broken River i Canterbury, en och en halv timmes bilkörning från Christchurch i västerlig riktning. Detta har gett oss flera ärenden längs med State Highway 73. Dessa är från vårt andra besök, alldeles i början av september.
Jag och Jack hade samma lediga dagar, måndag och tisdag, eftermiddagspass på onsdagen. För att maximera denna ledighet lämnade vi Cardrona direkt efter jobbet på söndagen, det var nog efter midnatt när vi gav oss av. Sedan körde vi genom natten och soluppgången.
Vägen är fin hela vägen från Wanaka, förutom den allra sista biten som enkelfiligt slingrar sig upp genom ett skogsparti med dold kurva efter dold kurva. Vid vårt besök en månad tidigare hade vägen varit täckt av is och vi körde en bil med snökedjor och fyrhjulsdrift. Denna gång kom vi i vår campervan och hade ingen riktig plan för hur vi skulle ta oss upp, särskilt med tanke på att vi var lite senare än planerat och missat morgontrafiken och eventuella möjligheter att lifta. Vädret visade sig dock ha varit så pass milt att isen smält, och det gick finfint att köra upp utan snökedjor. Även i en campervan. Från parkeringsplatsen är det sedan en sisådär 20 minuters promenad uppför för att komma till själva skidanläggningen (vanligtvis kan man ta en kabinbana upp, men detta år har den varit trasig). Med cirka noll timmars sömn i bagaget var vi tillslut framme.
Det visade sig att vår ankomstdag även var startpunkten för "Old Timers Week", en vecka för gamla klubbmedlemmar full av event och socialisering. Vi sov i våningsäng i samma byggnad som alla gamlingar. "This week, you used to be guaranteed a bottom bunk if you were over 70. I guess no one considered the fact that we would eventually all grow old!", skrattade en av tanterna samtidigt som hon klättrade upp i överslafen.
Sedan var det äntligen skidåkningsdags. Vi började med att ta repliften (mer om den senare!) upp för att hikea sista biten upp till Sunny Peak. Vi hade lyckats pricka in en vindstilla dag med klarblå himmel, med slushsnö och faktiskt lite orörda pudergömmor på de ställen som varit dolda i skugga. Vårskidåkning at its finest. Jag hade som vanligt alldeles för många lager på mig.
Tredje bilden i detta inlägg på gäspande Jack. Lite förståelse får man väl ha ändå i den 27:e vakna timmen. Jag kände mig förvånansvärt oförstörd, kanske aningen distraherad av alla tjusiga bergstoppar.
Vi hakade på ett gäng ur personalen som under sina respektive arbetsdagar har tid med åtminstone ett par timmars åkning. Tänk om man hade vetat att man kunde jobba på ett sånt här ställe va. Här kommer Tom flygandes ut ur en ränna som var alldeles för brant och smal för mitt tycke.
Giulia!
Efter en intensiv och alldeles alldeles underbar åkdag var det sedan ä-äntligen öldags. Ingen öl är väl så god som efter skid-ölen.
Sen blev det stretchdags.
Och vädringsdags. Och så småningom matdags. Alla nattgäster som beställt middag äter tillsammans, så man lär liksom känna de personer som är där vid samma tidpunkt som en själv. Det är himla mysigt alltså. De boende gästerna blir också tilldelade uppgifter, till exempel dammsugning eller städning av toaletterna, just för att det inte finns möjlighet att ha tillräckligt med personal för att klara av allt som behöver göras. I väntan på maten spelade vi Monoply Deal med tre barn från bordet bredvid. Sedan åt vi vegansk trerätters och lyssnade på gamlingarnas berättelser om hur Broken River var förr i tiden. Sedan gick jag och la mig först av alla, långt innan pensionärerna.
Tisdagen sedan visade sig vara minst lika varm och solig som måndagen.
Jack bestämde sig för att ta sig an den där rännan som jag fortfarande tyckte såg alldeles för brant och smal ut.
Han kom ut med en vansinnig fart
och landade i ett snömoln en bit längre ned i backen.
Ett senare snömoln.
Och ja, repliften var det ja. Rope tow på engelska, jag tror replift är bästa översättningen. Vid ankomst till skidanläggningen får man hyra en sele, en "nutcracker" och ett par vantskydd i läder. Mitt första besök vid Broken River var också min första konfrontation med denna lifttyp. Det kan säkert ha tagit mig två timmar, den gången, att för första gången ta mig upp för liften. Man ska alltså hålla i vajern med sin ena hand och med den andra på något knixigt sätt snärta till sin nutcracker så att den greppar tag om vajern. Förhoppningsvis är man klar med detta innan man är framme vid vajerns första remskiva, för jag vill inte veta vad som händer om man får in fingrarna i den. Sedan är det bara att hålla i för glatta livet och förhoppningsvis tar man sig hela vägen upp till toppen av liften. Annars är det bara att börja om igen. Denna aktivitet har samtliga gånger jag tagit mig an den gett upphov till massiv överkropps- och hand(!!)träningsvärk. Det betyder nog att jag är en bra bit från ett perfekt utförande.
Men framsteg har skett, minsann. Och se här, vad obekymrad Jack ser ut vid avstigningen.
Efter två förjävla härliga dagar var det sedan dags att ge sig av igen.
Vi påbörjade körningen tillbaka tisdag eftermiddag. Det var skymning som blev till nattmörker innan vi stannade på Domino's i Ashburton för att köpa veganpizza, tre stycken extra large, som fick bli både middag och frukost.
Vi sov i Bongo, på en campingplats längs med vägen. Onsdag förmiddag sedan körde vi sista biten för att komma tillbaka i tid till våra respektive arbetspass.
Och jag tänker att detta är nog livet som det är menat att levas.