Tisdag. Uppsala är grått och regnigt, lite smådeppigt. Ett nedslag i verkligheten efter en sommarhelg som tog det mesta av livsglädjen med sig. Jag tänker tillbaka på min förra tisdag.
Den tisdagen väckte mamma mig för att tala om att jag höll på att sova förbi Lissabonsoluppgången. Jag tog mig upp ur sängen, tassade bort till köksfönstret och såg en lilafärgad himmel över en uppvaknande stad. Sedan somnade jag om igen.
Nästa gång jag vaknade var det morgon på riktigt, och jag och mamma flyttade över vårt kylskåpsinnehåll till en plastpåse och kilade ned till parken nedanför vår balkong för att äta frukost.
Solen hade nått husfasaderna för längesedan och det var för varmt för att sitta i solen.
Jag och mamma frukostkonverserade och fick gräsfläckar på byxorna innan vi kom på att vi kunde gå upp till lägenheten och hämta en filt. Det blev en långfrukost i gräset, en fin en. Jag älskar att vara i jämnhöjd med maten jag äter.
Den här tisdagen var en stranddag, hade vi bestämt. Jag var vinterblek och tänkte vara lite snäll mot min hud och dess kassa pigment, så jag överdoserade solskyddsfaktor 50. Och kom således senare tillbaka till Sverige minst lika blek som jag åkte.
Den här tisdagen var en stranddag, hade vi bestämt. Jag var vinterblek och tänkte vara lite snäll mot min hud och dess kassa pigment, så jag överdoserade solskyddsfaktor 50. Och kom således senare tillbaka till Sverige minst lika blek som jag åkte.
Vi promenerade ned mot vattnet längs oregelbundna gator under blommande träd. Vid vattnet låg tågstationen och därifrån gick en linje längs kusten, med havsutsikt i västlig riktning. En vacker tågresa.
Efter sisådär fyrtio minuters tågåkning bestämde vi oss för att gå av. Vi letade oss ned till stranden där vi hamnade bredvid en man som hade hetsiga konversationer med sig själv på portugisiska, och det var ungefär så här varmt. 
I Atlantvattnet däremot var det kallt, vilket gjorde det uthärdligt för oss stackars värmekänsliga skandinaver. Vi klarade väl ett par timmar, sedan tog vi tåget tillbaka till Lissabon igen.
När vi hade kommit hem, duschat bort all sand och var redo att lämna lägenheten hade det hunnit bli kväll och temperaturen hade hunnit bli behaglig. Lissabon lystes upp av kvällssolen och vi promenerade ned längs kullerstenen.
Vi passerade igenom en gränd fylld av gitarrplink och jag stannade för att fotografera fönster, dels för att de var så vackra men mest för att jag inte ville lämna musiken.
Sedan rundade vi av dagen med vin ur miniglas och mat från så många olika fat att det knappt gick att se att det fanns ett bord där under. Efteråt vandrade vi hem genom samma gränd som på vägen dit, nu tyst, nästan lite olustig. Jag somnade direkt när lampan släcktes, till ljudet av AC-surret.
En annan tisdag.
En trevlig en.