Jag är på ett sånt där humör när alla låtar är sorgliga. Av ingen särskild anledning alls kan jag verkligen inte sluta gråta. Jag skyller på vad läkaren sa, att det är helt normalt, ja, väntat att vara emotionell efter en hjärnskakning. Den var förövrigt inte mitt fel, hjärnskakningen i fråga. Någon kraschade in i mig bakifrån. Inte som när jag tidigare under säsongen av misstag droppade fem meter, nedför ett dropp jag upptäckte för sent, och landade på ansiktet som sedan var blått i flera veckor. Det var mitt fel. Förhoppningsvis har jag jämnat till det lite nu, när jag slagit till huvudets både fram- och baksida.

Det har varit en kort säsong. Snön kom sent, de första två månaderna var det mest bara konstsnö och liftköer och avstängda pister. Jag hade ett jobb jag inte tyckte om alls, där jag städade samma hotellrum fem dagar i veckan, vilket upptog alla de timmar av dygnet som annars kunde ha nyttjats åt skidåkning. Jag bäddade sängar och tittade längtansfullt upp mot berget, fastän där bara var konstsnö och liftköer och avstängda pister. Efter tillräckligt många sådana dagar sa jag upp mig. Jag har aldrig sagt upp mig förut, alltid jobbat till ett bestämt slutdatum. Jag har tänkt på det som att ge upp. Men vad är meningen med att inte ge upp om att härda ut får en att må dåligt? Efter det kom snön, och jag började jobba i en bar i Wanaka där min starttid varierar mellan fyra och sex på eftermiddagen. Majoriteten av dagarna sedan dess har jag åkt skidor innan jobbet, och varit så mycket mer tillfreds med tillvaron. För mig började säsongen inte på allvar förrän i augusti.

Jag och Jack har kört fram och tillbaka längs med sydön, på natten och på dagen, samma väg, flera gånger, på skidäventyr på våra lediga dagar. Hur svårt det än är att ge sig av innan solen på morgonen eller direkt efter jobbet på natten, för sju timmars bilkörning enkel väg och knappt lika många timmars skidåkning, är det alltid alltid värt det. Och jag har nog aldrig sett någonting så vackert som Nya Zeeland. Under en av dessa utflykter kraschade vi vår bil. Golvet blev bucklat, sidodörren gick inte att öppna. Det skulle bli dyrt att fixa, jättedyrt. Vi gjorde det ändå, tillslut. Och nu har jag köpt försäkring, som per månad kostar en femtiodel av reparationen.

Fanny skulle beställa en Guinness, som sin staff drink efter jobbet. Hon hade sett fram emot sin Guinness hela dagen. I baren lät hon en man gå före henne i kön. Han beställde fyra Guinness, dagens fyra sista, för efter det tog Guinnessen slut. Jag trodde aldrig Fanny skulle bli glad igen efter det. En annan dag, när vi alla slutat jobbet, vid tolvtiden, begav jag, Jack, Hannah och Chris oss iväg på en midnattsvandring för att övernatta i en närbelägen stuga. I den allra första åkorsningen halkade jag och ramlade pladask i ån. När vi två timmar senare kom fram drack vi vin och grillade svamp framför stugans öppna spis. Natten var snorkall. På morgonen var himlen klarblå och jag kokade kaffe på vatten från älven. Och så har jag börjat baka surdegsbröd. Det blir bättre och bättre för varje gång.

Jag har sagt upp mig från mitt andra jobb också nu. Jag har tre veckor kvar. Sedan ska jag och Jack ge oss ut på roadtrip i vår okraschade campervan. Jag längtar, men försöker att inte göra det, för jag har det rätt bra som det är just nu. Snön på berget är slushig, och jag har fått fräknar och en skidglasögonbränna. Jag önskar bara att jag var lite mindre hjärnskakad.

I väntans tider finslipar jag mitt surdegsbrödsrecept.