6 november. Vi hade tänkt oss en 28 kilometer lång förstadag. Vårt första stopp, frukoststoppet, inföll efter tio kilometers vandrande. Jag är inget fan av innan frukost-vandrande alltså. Frukoststoppet var heller inget vidare för stugan vi hade utsett till frukoststuga, Careys Hut, var ockuperad av jägare som väntade på att molnen skulle lyfta så de kunde ge sig ut och skjuta. Vi avklarade alla frukostbestyr nere vid vattenbrynet istället, vilket lät idylliskt men var motsatsen – där stötte vi nämligen på en knottkoloni. Sandflies kallas de för, och de är helt outhärdliga. Betten svider men det värsta kliandet uppenbarar sig först någon dag senare. Jacks ben smakade tydligen gott. Vi avlutade frukosterandet så fort som möjligt och rörde oss därifrån. Vandringsleden var oerhört vacker. De första 16 kilometerna var lättgångna, längs med ett så kallat 4 wheel drive track, lämpligt för terrängfordon eller bilar med fyrhjulsdrift. De sista tolv kilometerna var tyngre. Marken var sumpig och vi hade vindriktningen emot oss, och kanske hade vi planerat en lite längre vandringsdag än vad vi egentligen klarade av.  Stegräknaren på min telefon visade på 47 000 steg när vi äntligen var framme i Taipo Hut, och mina ben var så trötta att det var jobbigt att från sittande nå ned till marken. Vi kämpade oss ned till den intilliggande älven ändå, för att jag intygade min halvt medvetslösa pojkvän om att ett dopp skulle göra oss gott, och sänkte ned våra kroppar i det iskalla vattnet. Sällan har jag sovit så gott, som jag gjorde i Taipo Hut.