En kall frukost och en ny chaufför

Fredag. Jag vaknade innan solen, med två känslor som trängde bort allt annat, som hindrade mig från att tänka några andra tankar:
 
1) Helvete vad jag är kissnödig
2) Helvete vad jag inte vill sticka ut någon del av mig utanför detta varma K-mart-täcke
 
Mitt ansikte var kallt men resten av mig, den täck-täckta delen, var morgonsvettig snarare än någonting annat. I några få sekunder vägde jag de två känslorna mot varandra innan jag slängde upp dörren och rusade ut i morgonkylan mot toaletten.
Med alla behov uträttade kunde jag sedan till fullo njuta av omgivningen. Vi hade ju anlänt i nattmörker, och det var en häftig känsla att efter det vakna upp i ett bergslandskap. 
Frukosttillagningen var en lång och kall historia. Jag kunde inte hitta mina vantar någonstans och konstaterade att utomhusfrukostsäsongen nog egentligen är över. I alla fall utomhusfrukostsäsongen för vantvägrare. Den varma gröten, som till slut kom, var efterlängtad.
Den rådande kaffesituationen vill jag kalla temporär. Vi började med att investera i en fransk press, som jag slog sönder under andra användningen. Den var ingen storfavorit innan dess heller, dock, och var svår att göra ren. Vi har därför inte brytt oss om att köpa en ny utan istället har jag sedan dess kokat filtermalda bönor, vilket funkar, om än inte lika bra som grovmalet kokkaffe. Jag har inte lyckats hitta det i någon butik, och har istället börjat spana efter en manuell kaffekvarn med justrerbar malningsstorlek, vilket jag inte heller lyckats hitta. Om någon sitter på det perfekta husbilskaffet, var icke blyg utan dela denna kunskap med mig!!!!!
Brrrrrrr.
En ofrånkomlig del av vår vardag i vår halvfärdiga van är ompackning. När vi sover kastas allt in i bilens framdel och när vi kör kastas det därifrån till bakdelen. Det är ingen riktig ordning på någonting och jag, som aldrig varit speciellt städad och organiserad, längtar efter den avlägsna framtid där var sak har sin plats. Tills dess svär jag för mig själv när natten kommer och jag inte för allt i världen kan komma ihåg var jag lagt min pannlampa, eller när morgonen kommer och jag inte för allt i världen kan hitta toapappret.
Tilslut var bilen färdigpackad och vi kunde köra iväg. Vanligtvis är det jag, i egenskap av den enda körkortsinnehavaren i sällskapet, som kör, men denna dag var i avseendet ovanlig. Jack har nämligen kommit på att han här i Nya Zeeland ska ta körkort. Hans engelska "provisional driving licence" har kunnat översättas till en nya zeeländsk "learner licence" och som en följd av detta är jag nu, håll i hatten, hans körinsturktör. Detta tycker jag är extra kul att säga till nya zeeländska gubbar som höjer på ögonbrynen bara av att se mig snarare än mannen bredvid mig i förarsätet.
Bongo är nu pyntad med L-plates på fram och bakruta <3
Och så rullade vi iväg, på grusvägen, med en något nervös körinstruktör och en med adept som visade prov på exemplariskt beteende.
Vårt nästa stopp skulle bli Lake Pukaki.

Hejdå Christchurch

I torsdags var det äntligen dags för mig och Jack att lämna Christchurch. Inte äntligen som i ah-vad-skönt-att-komma-härifrån – jag tyckte om Christchurch, det lugna tempot och alla förevigt pågående konversationer med hjälpsamma främlingar, men bergen i horisonten lovade något annat. Det hade hunnit bli sen förmiddag när Google Maps styrde oss i sydvästlig riktning, och det kändes som om vår Nya Zeeland-resa började på riktigt först då, när jag för första gången såg Bongos hastighetsmätare passera 80-strecket.
Det var en blåsig torsdag. Bongo är det största fordon jag någonsin kört och jag fick hålla tungan rätt i mun när vinden grep tag i hans takboxprydda metallkropp.
Vårt slutmål var Wanaka, där vi planerar att hålla till över vintern, men vi hade ingen brådska dit och hade bestämt oss för att dela upp den fem timmar långa körningen över flera dagar. Första natten stannade vi vid Lake Tekapo (jag har varierat mellan åtminstone elva olika uttalsvarianter men ingen känns helt klockren). Jag hade redan under körningen haft problem med att hålla upp underkäken och det blev inte lättare när vi var framme.
Jack var hungrig och tyckte jag var dryg som prioriterade fotande över ätande.
När vi några stunder senare var färdigfotade och färdigätna tog vi oss an en symbolisk eftermiddagshike upp till Mount John.
Sedan vandrade vi ned, i den mörknande aftonen, mellan fårhagarna.
Sedan var det dags att hitta någonstans att sova. Vi fick nys om en campingplats som enligt utsago skulle ligga i slutet av en två kilometer lång grusväg, invid en älv, på andra sidan än Google Maps-nålen som vi vanligtvis skulle siktat in oss på. Utsagon visade sig stämma överens med verkligheten.
Vi lagade middag på vårt utomhusgaskök, i en temperatur för låg för att vår gas skulle fungera ordentligt. Matlagningsprocessen blev således lång och utdragen, diskningsprocessen likaså, och jag och Jack drömde oss bort till den framtid vi målat upp – den med ett inomhuskök. När vi tillslut lyckats värma tillräckligt med vatten för att fylla nattens varmvattensflaska gjorde vi oss redo för en första natt i nollgradig temperatur, långt bort ifrån Christchurchs milda nätter.

Late night drilling

Det var en gång
två tidsomtimister
som skulle
sätta upp ett
tak

Takmonterarna i rum 30

De senaste fyra nätterna har vi bott på en camping, i ett rum med fyra väggar, tre vägguttag och ett värmeelement. Det primära syftet med detta flådiga beteende är att snabba på saker och ting, att ha någonstans att dumpa alla våra saker och inte behöva lägga trekvart på ompackning av bil innan vi ens kan komma till skott med montering av isoleringsmaterial. Denna investering har haft resultat och vi har nu både väggar, golv och tak på plats.
Vår slumpmässigt tilldelade placering i rum 30 visade sig vara mycket fördelaktig – i rum 29 bodde en snickare och i rum 31 en borrägare. Taket hade varit ett frågemoment utan egentligen fler planer än "plywood" och "hm kanske lim", men borrägaren i rum 31 intruducerade oss för popnitar och vips så var taket på plats. Nästa steg är att montera lister. Massa lister. Vårt mantra under hela detta vanbygge har varit "äsch-det-gör-inget-att-det-är-snett-vi-ska-ändå-täcka-det-med-lister-sen." Nu är vi framme vid detta yttersta lager och precisionskraven har plötsligt nått helt nya nivåer. Men. Det får vänta litegrann.
Idag har det nämligen till slut blivit dags att lämna Christchurch. Vi ska röra oss mot Wanaka och bergen med ett par nätters stopp på vägen, och jag ser fram emot att dricka kokkaffe med sjöutsikt och somna omgiven av Bongos rosa väggar. Åh vad jag ser fram emot det.
 
Och förresten – jag är medveten om att man sedan en tid tillbaka från telefonen bara kan se bloggens allra senaste inlägg. Från dator laddas inläggen som vanligt, men på mobilen är det något som krånglar. Jag har knåpat lite med min kodmall men det verkar vara något som ligger hos blogg.se som jag inte kan ändra själv. Jag har mailat och hoppas på återkoppling!
Update: tror jag fick till en temporär lösning ändå!

Christchurch, Nya Zeeland

En stad av vänstertrafik och högersvängar. Jag och Jack har varit här i två veckor nu, ändå hittar jag ingenstans för varenda jävla väg är enkelriktad.

Vi kom sent på natten, med ett kvällsflyg från Sydney. Det regnade. Vi tog en uber till vårt hostel och jag tyckte det var märkligt att hastighetsgränsen på den stora fina fyrfiliga vägen blott var femti. Några timmar senare var samma väg full av bilar, och jag satt bakom ratten på en av dem. Min kropp ville tvunget positionera sig på samma ställe som vanligt i körbanan, utan hänsyn till att ratten nu satt till höger istället för till vänster. Bilens ägare, han som var det då, bet sig i underläppens alla hörn och underrättade mig med sin lätt tyskbrutna engelska om att avståndet till de fickparkerade bilarna till vänster helst skulle vara väldigt mycket större. Jag slog igång vindrutetorkaren på väg ut ur alla rondeller och svängde efter en korsning in i höger körfält. Någon timme senare hade vi köpt bilen.

Sedan dess har våra dagar gått ut på att åka mellan värmeisoleringsbutiker och byggvaruhus, som en konsekvens av en idé någon av oss fick någon gång för ett tag sedan. En idé om att vi skulle göra en skidsäsong i Nya Zeeland boendes i en campervan. Denna idé har bemötts på olika sätt av nyfikna förbipasserande nya zeeländare ("you guys are brave"/"you better get a new car if you wanna get up those mountain roads"/"that's awesome"/"you need to go to kmart and buy damp rid bags and this solar powered light bulb and you also need to download these twenty apps"). Folkslaget som befolkar dessa sydliga öar är kanske det vänligaste jag stött på. Eller som Jack sa, en förmiddag i vanrenoveringslivet: "We are never going finish this if every single person will keep stopping and try helping us."

Trots det är vanen (Bongo, som den heter) färdigisolerad nu, och vi har avancerat till de mindre funktionella mer estetiska bitarna. Jag och Jack är för det mesta ett bra team, som har olika tillvägagångssätt och oftast kompletterar varandra bra. Oftast. Ibland uppstår konflikter, som när jag lagt en halv förmiddag på att dra streck och såga nogsamt utmätta vinklar i en väggdel och Jack lägger en halv minut på att i andra sidan av samma väggdel såga ett snett fönster. Om det bara var hans projekt skulle det slutgiltiga resultatet nog inte nå upp till samma estetiska standard. Om det bara var mitt projekt skulle jag nog inte ens ha isolerat klart golvet än.
Idag har jag målat väggarna. Ikväll ska vi sätta upp taket. Jag är lite nervös för att det är för stort och inte kommer passa. Snart får vi se. Vad jag vet, i alla fall, är att det är förjävla kul att bygga om en campervan. Tänka sig va, att livet kan te sig så, att man rätt vad det är befinner sig på andra sidan planeten och borrar fast tak i campervanen man äger med sin långa fräkniga brittiska pojkvän. Vad ska hända härnäst, egentligen?

2 days of mixology

Fyra veckor bartenderkurs var visst inte tillräckligt, och jag efteranmälde mig spontant till den två dagar långa mixologikursen efter den ordinarie kursens slut. Där gjorde vi egna basingredienser som vi använde till att göra varianter på klassiska och historiska cocktails. Det var en himla massa socker och det var en himla massa eld, och så drack vi en hel del alkohol. Jag är glad att jag bestämde mig för att göra den kursen, och gick därifrån full av inspiration och pepp. Nu vill jag ba köpa massa dyr bartenderutrustning och massa dyr alkohol och börja e x p e r i m e n t e r a. Ska ba råna en bank först.

Mer tid och mindre pengar

I vakuumet efter kursen har jag helt plötsligt en massa tid, och det blir lätt så, att proportionellt med mängden ledig tid ökar pengaspenderandet. Detta är extra lätt hänt i Newtown, området där mitt hostel ligger. Newtown är färgat i streetart och vänsterpolitiska budskap och längs huvudgatan gäller regeln varannan vintagebutik varannan veganrestaurang. Jag är dvs i himlen. Denna uppenbarelse fick jag första gången för ett par veckor sedan när jag på italienska Gigi's, restaurangen vägg i vägg med hostelet, ögnade igenom menyn och inför servitrisen påbörjade mitt vanliga tal: "So, I am vegan, but I was thinking maybe this sallad, if you remove the parmesan......?" Varpå hon berättade att varenda rätt på menyn var vegansk. Jag hade alltså, helt ovetandes, vandrat in på en VEGANSK PIZZARESTAURANG. Herre min skapare. Alla icke-veganer jag sedan dess tagit med dit har hållit med om att vegansk pizza minsann inte går av för hackor. (Förutom Bea. Life tip: never take an Italian to a vegan pizza restaurant)
 
Men ja.
 
Det finns ju billigare saker att ägna sig åt än att käka veganpizza. Till exempel att inte käka veganpizza.
 
But that sounds boring.
 
Over and out.

Förskoleutflykt

I måndags. Då var vi ett helt gäng från kursen, en styrka på femton, som tidigt tidigt tog tåget västerut. Vi skulle till Blue Mountains, och vandra, fastän det stod regn i väderprognosen. Nära tre timmar senare var vi framme.
Vi var alldeles för många, märkte vi snabbt, för denna typen av aktivitet. Alla små de-tours till utkiksplatser och vattenfallsfotovinklar fick den första halvtimmesetappen att ta två timmar. Ovan syns ett av fyrahundratusen fotostopp. Vi insåg att vi behövde öka tempot, vilket i sin tur fick som följd att vi nästan tappade bort varandra. Detta visade sig dock inte vara något större problem.
"Hello, excuse me, have you seen a pretty big, loud group passing by here?", frågade Marisa en förbipasserande när alla vi andra hade försvunnit ur sikte."Yes yes yes, the loud group, they just passed by, maybe two minutes."
Låt mig indroducera en del av styrkan: Här har vi Kim, aka Mom.
John.
Marcus.
Siiimooon.
Regnet höll sig undan, hela dagen faktiskt. Jag kände mig nästan lite snopen i min regnjacka. Och vår strapats blev rätt maffig tillslut, efter den stillsamma inledningen. Vi började med att gå nedför, en bra bit, sedan cirklade vi omkring nede i skogsmiljön tills vi kom fram till den avslutande 998-stegstrappan. Den kändes. Men vi tog oss upp levande, allihop, om än i varierande skick. Och segerglassen efteråt, den smakade.
"Are we done in the mountains now?" undrade Kim sen. Och så åkte vi hem.

Mars 2019, en fin en

Här har det varit tyst. Senast vi hördes hade jag med en bruten arm precis anlänt till Australien, och skulle kanske kanske inte gå en fyra veckor lång bartenderkurs. Sedan dess har min brutna arm läkt, och jag har gått en fyra veckor lång bartenderkurs.

(Bilderna nedan har jag helt brutalt utan att ange upphovsman stulit från diverse håll och kanter.)
Denna bartenderkurs visade sig mindre än fyra veckors öldrickande vara fyra veckors intensiva studier. Jag har imponerats, över hur mycket man faktiskt kan lära sig på fyra veckor. Och jag har haft förjävla kul.

Jag bor kvar på samma hostel, nu när allt är slut. Jag har flyttat till ett mindre rum, jag och sju andra. Det är saker på all golvyta som inte upptas av fläktarna. Och det luktar som fan. Vi är ett helt gäng som är kvar, fastän vi blir färre och färre. Jag ska bo kvar i en vecka till, sen kommer Jack och Jacks familj och jag ska med dem ut på äventyr. Det är konstigt, och skönt, att inte ha någonting att göra.

Nästa månads bartenderstudenter har flyttat in på hostelet. Igår satt de kvar i köket till sent och övade på första dagens cocktailrecept, de med bara två komponenter. Jag är avundsjuk, på att de har allting framför sig. Det gick så fort, alltihop. Så väldigt väldigt fort.

Annars tycker jag om livet, som det är just nu. Ännu är jag inte tillräckligt stressad över att inte ha ett jobb att det letar sig in i mitt huvud och stör mitt välmående när jag solkrämsklibbig läser skönlitteratur vid en bassängkant, eller när jag snarare än att använda hostelköket äter middag på en italiensk restaurang fastän jag åt lunch på en japansk.

Hoppas ni mår bra ni med.

Hiroshima snapshots