Roys Peak, med en höjdskillnad på 1200 meter och en returdistans på åtta kilometer, är Wanakas mest populära hike. Turen är lättgådd, stigningen till trots, tack vare den breda grusvägen och den konstanta lutningen. Något lättare sätt att till fots ta 1200 höjdmeter finns nog inte, och kanske är det en del av anledningen till dess popularitet. I sommartid körs busslaster med backpackers fram och tillbaka mellan hostels och den överfulla parkeringsplatsen och uppe på toppen ringlar sig fotokön ofta lång. Även nu, i juni, fick vi på vägen tillbaka sicksacka oss ned mellan alla på väg i motsatt riktning. Jag är inget superfan av att trängas med massa människor ute på tur, men själva vandringen var en trevlig en.
Klockan var inte mer än fem på morgonen när vi gav oss i väg, i skenet av Jacks pannlampa för min var nästan helt slut på batteri och oduglig i upplysningssyfte. Jag fick lite Mount Kenya-vibes, där i pannlampsskenet. Det är nog enda gången tidigare jag har gjort en sån soluppgångshike.
Hela stigningen begicks alltså i nattmörker. Ett femtal andra sällskap var ute i samma ärende som vi, men där i mörkret kändes det som om vi var alldeles ensamma under södra stjärnhimlen. Sett i efterhand var mörkervandrandet en taktisk succé, för spåret var enformigt och inte alls speciellt intressant. I mörkret blev varje serpentinsväng en del av en enda lång meditationssittning, där allt utanför pannlampans sken var betydelselöst.
Vi hade underskattat vår fart och var trots en oplanerad omväg uppe på toppen i god tid innan soluppgången, där den hände någonstans bakom molnen.
Det var väldigt vackert, solens frånvaro till trots. Och svinkallt.
Vi tröttnade på skådespelet långt efter våra fingrar, och småsprang nedåt för att försöka få upp värmen.
Sen åt vi lunch här.
Det var läckert att gå ned och upptäcka vad det var för landskap vi vandrat upp genom. Solen blev alltmer närvarande ju närmare vandringens slut vi kom, och svettnivån steg i samma takt som höjdnivån sjönk.
Wow-naka.
Lite tröttsamt är det allt, att umgås med en ivrig fotograf från klockan fem på morgonen.
*Rolling eyes*.
Här är by the way mitt senaste tillskott i fotoserien Skitiga Toaletter På Skitfina Platser. Och Roys Peak var som sagt en trevlig en.
WOW vilka bilder, WOW vilken utsikt! Där skulle jag själv kunna vandra !!!