Telefonalarm. Lager efter lager av kläder som ska sättas på och linser som ska sättas i. Frost på tältduken, frost i gräset. En kolsvart himmel pyntad av stjärnor som aldrig tycks ta slut. Kö till toatältet, kö till mattältet. För många slevar havregrynsgröt med för lite smak. Digestivekex popcorn och chai. Bara tio minuter kvar. Två klädlager mindre än planerat för att det ska gå att röra sig. En lång rad av trötta spända nervösa pannlampsprydda individer. Klockan slår två och vi börjar vandra. Ett steg i taget.
Jag kollar fram och ser Steves lugna, taktfasta steg en bit längre fram. Jag kollar bak och ser en lång, slingrande orm av pannlampsljus. Jag kollar ned och ser den steniga marken lysas upp av det svaga skenet från min pannlampa. Det finns inga färger. Ett steg i taget.
Vi går och vi pausar. Jag blir lite småsvettig och är extremt nöjd över mitt sena val att skippa två av de tänkta överkroppslagren. Vi går genom lera, genom vatten, över stenar, över broar. Mina vandringskängor får grepp överallt och jag tackar i tystnad min moder för att hon tvingade mig att testa hela XXL:s kängsortiment. Det är mörkt och vi vet varken var vi är eller vart vi ska eller hur länge vi har gått. Siluetter av mörka bergstoppar kan utskiljas där borta och mot alla miljontals stjärnor blir det så fruktansvärt vackert att jag inte riktigt fattar att det är på riktigt. Jag gråter en liten glädjetår för att jag hann sätta i linserna mitt i morgonstressen.
Tiden försvinner och eftersom att vi inte vet vad som väntar är allt vi kan göra att fortsätta gå. Det enda som finns är just nu och det blir litegrann som meditation. Det är inte speciellt jobbigt, det är bara att mala på. Frosten på Ellas ryggsäck glittrar i mitt pannlampssken och lite då och då sträcker jag mig efter hennes mangovatten eftersom att mitt ligger nedpackat i min ryggsäck. Ett steg i taget.
Hala frostklädda stenar och jag förundras över hur jag lyckas hålla balansen. Vi kommer fram till en stuga. "Ni som mår för dåligt av höjden, ni stannar här." Och vi andra ska upp på toppen. Den som vi för första gången nu på riktigt ser. Sista pausen, sista etappen. Horisonten börjar orangefärgas och månen ligger ned och stjärnorna lyser. Det är vackert och högsta punkten ser faktiskt inte ut att vara så avlägsen. Ett steg i taget.
Vi går, kryper, klättrar. Håller oss i stålvajern, håller oss i stenarna. Tar spjärn och häver oss. Det blir ljusare och ljusare och horisonten är orange och marken som finns någonstans där nere är lila och det ligger ett såå vackert dis över alltihopa. Jag har gett upp det där med att ta det lugnt, nu ska jag bara upp. Fastän huvudet dunkar mer och mer och fastän luften blir svårare att andas.
Vi tar oss över krönet, upp på toppen. Bara för att upptäcka att det finns en högre topp längre bort. Vi tar oss över nästa krön, och nästa. Men topparna tar aldrig slut. Det blir ljusare och ljusare och "fem minuter till soluppgången!" och folk börjar hetsa, pressar sig fram. För att hinna. Och där är den. Det riktiga toppen. En hal stege innan jag når kanten och där står jag. På 4985 meters höjd och blickar ut över horisonten och soluppgången och världen. Ovanför allting. Huvudet bultar och det snurrar litegrann. Och det är det häftigaste jag varit med om.
Soluppgång från Point Lenana, Mount Kenyas tredje högsta topp. Den högsta en kan ta sig till utan att vara bergsklättrare.
Så här kändes det.
Fattar inte riktigt ens när jag kollar på bilderna att vi var där.
Veronica i sin egenstickade halsduk. Som hon skulle ta med sig upp till toppen av Mount Kenya och som hon tog med sig upp till toppen av Mount Kenya.
Lydia var lika snygg på 5000 meters höjd som på marknivå.
Leo, ett av de första lejonen någonsin att bestiga Mount Kenya.
Vi var bäst i världen.
När det pratas om att bestiga berg är det som om det tar slut när toppen nås, men i verkligheten är ju bara halva arbetet avklarat då. För sen ska en gå exakt samma väg en gång till, fast nedför. Och det gick väl bra till en början, när vi efter att ha varit sist kvar på toppen hasade oss ned i de tidiga solstrålarna, i tystnaden. När det kändes som en tidig vårdag i en svensk fjällmiljö. Men sedan var det en bra bit kvar. En brant grusbacke som aldrig verkade ta slut, där vi sicksackade, ramlade, hasade. Hur i helvete tog vi oss upp hela den här vägen?
Timmar senare var äntligen de orangea tälten inom räckhåll. Jag småsprang den sista biten och upptäckte när jag stannade att mina ben egentligen inte kunde bära mig. Jag sjönk ihop i mattältet där det serverades French toast och grönsaksröra och just där och just då smakade det som något som rörts ihop på en trestjärning restaurang. Allt jag ville göra var att äta och sedan lägga mig ned och dö, men Pärs ljudliga stämma förkunnade under mitt tuggande att vi var efter tidsplanen (hur?????) och att vi så fort som vi kunde skulle packa ihop våra saker för att börja vandra tillbaka till Met Station, där vi sovit första natten. Vi skulle alltså efter toppbestigningen upprepa hela sträckan som avverkats under dag 2. Benen sa nej, fötterna sa nej, huvudet sa nej, men någon timme senare stod vi ändå där beredda att gå. Och vi gick, vi halvsprang, hela vägen tillbaka. När vi slet av oss våra vandringskängor och kastade oss ned i gräset hade vi varit igång i femton timmar och aktivt gått större delen av den tiden. Den kvällen somnade jag medan de andra var mitt uppe i en konversation och jag sov sedan i ungefär elva timmar. Utmattad och lycklig.
Åh, va fint! :D