Elsa Herlitz - Greenstone Caples – 2

Greenstone Caples – 2

25 oktober. Det var mörkt när vi gav oss av. Kallt. Andedräkterna syntes i pannlampsskenen, kanske inte min så mycket, för batterierna i min lampa sjöng på sista versen. Vi skulle tillbaka en bit samma väg vi kommit hade vi tänkt oss, för att få se soluppgången från Key Summit. En liten sidtur från huvudspåret. Vi hade sett på en skylt dagen innan att det skulle ta en och en halv timme att ta sig dit. När vi, denna kalla mörka morgon, såg skylten igen visade det sig att den visst sa att en och en halv timme var hur lång tid det skulle ta att ta sig både dit och tillbaka. Detta resulterade i en lång, kall, mörk väntan på solen, på toppen av Key Summit. Men den var den allt väl värd.

Tillbaka vid Howden Hut, varifrån vi startat, tog jag ett iskallt morgondopp innan det var frukostdags. Som tur var bar det denna dag brant uppför, så att få upp värmen igen var inget större problem.
Det var en lång dag denna, loopens längsta. Efter lunch är alltid värst, när man inte har lunchen att se fram emot längre utan det enda som hägrar i fjärran är slutmålet. Florine hade vandrat Greenstone Caples en gång tidigare och försäkrade oss andra i säkert tre timmar om att "we're almost at the hut!". Tolv trötta ben kom till slut fram till Mid Caples Hut. Vid det här laget hade jag utvecklat rätt brutala skavsår på båda hälarna och gick under namnet "Blister Girl". Här upptäckte vi också att det visst var långhelg och fastän det var lågsäsong fylldes nära på alla sängplatser upp. Jag slog mig ned på en bänk vid ett bord och rörde mig sen inte särskilt mycket, mer än till min sovsäck ett par timmar senare. Det var en ljuvlig sömn vill jag minnas.
Julia

Det här ser bara ut som drömmen! Skavsår, inte... Jag får skavsår av att typ titta på ett par skor. Vandring skulle mörda också mig :) Det här är så himla himla vackert! Både de mörka och när soluppgången äntligen kommer!


Lydia

Du bloggar så braaaaaaaaa lär mig