I måndags. Då var vi ett helt gäng från kursen, en styrka på femton, som tidigt tidigt tog tåget västerut. Vi skulle till Blue Mountains, och vandra, fastän det stod regn i väderprognosen. Nära tre timmar senare var vi framme.
Vi var alldeles för många, märkte vi snabbt, för denna typen av aktivitet. Alla små de-tours till utkiksplatser och vattenfallsfotovinklar fick den första halvtimmesetappen att ta två timmar. Ovan syns ett av fyrahundratusen fotostopp. Vi insåg att vi behövde öka tempot, vilket i sin tur fick som följd att vi nästan tappade bort varandra. Detta visade sig dock inte vara något större problem.
"Hello, excuse me, have you seen a pretty big, loud group passing by here?", frågade Marisa en förbipasserande när alla vi andra hade försvunnit ur sikte."Yes yes yes, the loud group, they just passed by, maybe two minutes."
Låt mig indroducera en del av styrkan: Här har vi Kim, aka Mom.
John.
Marcus.
Siiimooon.
Regnet höll sig undan, hela dagen faktiskt. Jag kände mig nästan lite snopen i min regnjacka. Och vår strapats blev rätt maffig tillslut, efter den stillsamma inledningen. Vi började med att gå nedför, en bra bit, sedan cirklade vi omkring nede i skogsmiljön tills vi kom fram till den avslutande 998-stegstrappan. Den kändes. Men vi tog oss upp levande, allihop, om än i varierande skick. Och segerglassen efteråt, den smakade.
"Are we done in the mountains now?" undrade Kim sen. Och så åkte vi hem.
åhåhåh blir så glad att få läsa igen, du verkar ha det allt bra fint <3