Det är september och vardagen har inte bara börjat, den har i högsta grad hunnit sjunka in. Lövträden gulnar. Äpplena dignar från äppelträden. Eftermiddagarna blir kortare och nätterna längre.Vardagen har i högsta grad hunnit sjunka in. Jag har bott i Uppsala och pluggat i två år och ett halvt. De vardagsbestyr som nyss hade en rosaskimrande kant har slutat glimra. Jag hackar lök och bakar surdegsbröd och cyklar till sjukhuset på rutin. Tiden går fort när allt är samma och inget är nytt.Jag får förlita mig på vardagsäventyren. Men. Allt oftare drömmer jag mig bort. I väg. Är det så man alltid känner i september?Ibland, tycker jag, kan man behöva åka bort ett tag för att se den platsen man nyss stod på från ett annat håll. Med lite perspektiv blir det lättare att se allt det fina, allt det som är värt att uppskatta, än när man är mitt inuti.Men. Ju längre man är kvar desto mer blir man bekväm. Desto svårare blir det att åka bort.

Eller.

Är det att åka bort som är fegt? Är det modiga kanske rentav att stanna kvar och göra något åt saken?

Eller.Är det så man alltid känner i september?