7 november. Det var som att vakna upp med ett nytt benpar, efterföljande morgon. Vi skulle upprepa gårdagens prestation, hade vi tänkt oss, och hela vägen fram till Boundary Hut gick faktiskt som en dans på rosor. Sedan blev det väldigt varmt, och den stackars svensken och den stackars britten påmindes om varför de valt att fly undan den europeiska sommaren. De tio sista kilometerna från Careys Hut var som ett enda långt maraton som aldrig tycktes ta slut. Jag tyckte mig se Bongo mellan träden, men det var visst bara önsketänkande. Benen skrek att de var klara för dagen, men jag tvingade dem att fortsätta. Till slut kom vi fram. Tänk vad man kan tvinga kroppen till ändå. Den här gången var det min tur att göra upp eld, och vi kokade soppa på elden och åt med pinnbröd. Och hade ännu en natt med fantastisk nattsömn.