Precis innan ankomst till nattens stuga skulle det enligt utsago finnas en älv som efter hårt regn riskerade att bli översvämmad och oframkomlig. Denna tänkte jag nervöst på när regnet var fortsatt ihållande. Inte ens den första sidoströmmen vi kom till var helt lättpasserad, vi kunde höra stenar lossna från botten och föras bort med forsen. Vid den andra hände det märkliga att en stor grupp blivande rödklädda vandringsguider kom ifatt oss, säkert 50 stycken. De gjorde denna vandring som en del i sin träning och erbjöd sig att hjälpa oss vid de älvar vi hade kvar att passera. Det gjorde de också, och jag andades ut. Vilket jävla flyt va. Tills vi kom till den fjärde korsningen, som var midjedjup, minst, och snabbt strömmande. De rödklädda guiderna avvaktade och verkade arbeta fram en plan, och vi tänkte att jahapp vi väntar väl här och ser vad guiderna gör och sen gör vi samma sak. Vi blev alla lite kalla av att bara vara stillastående i regnet, men allt var ändå frid och fröjd. Tills guiderna berättade att "we are not going to cross this river, we're all getting helicoptered out".

Fuck.

Vi insåg att vi var helt oförberedda på något dylikt. Att vända om och gå tillbaka var ett osäkert alternativ, i och med att vattennivån med det ihållande regnet bara blivit högre sedan vi passerat. Hannah var den enda som hade ett tält med sig, ett för tre personer, som knappast skulle rymma oss alla sex. Vi tänkte att vi kanske skulle kunna passera älven på något vis men guiderna, som kände området väl, berättade att den värsta strömmen var den vi inte kommit till än, och det värsta tänkbara scenariot var nog att fastna mellan den och den vi befann oss vid. Skulle vi behöva övernatta i skogen? Det hela blev än mer surrealistiskt när de blivande guiderna, exalterade över att få åka helikopter, dansade och sjöng och hoppade runt när vi stod bredvid, kalla och lätt miserabla. Till slut bestämde vi oss för att inga beslut bör fattas på tom mage och påbörjade ett lätt kaotiskt nudelkok under Hannahs tält som fick agera regnskydd.

"My fingers are So Cold"

"I don't even think I have fingers anymore"

"Why can't they just take us in the helicopter?"

Den bästa arbetshypotesen vi kunde komma fram till var att försöka övernatta i skogen och hoppas på att strömmarna skulle sjunka undan. Vi hade ingen telefontäckning men Hannah hade en personal locator beacon med sig, en som hon kunde skicka textmeddelanden från. Strax innan nudlarna blev klara lyckades hon med stelfrusna fingrar få iväg "hi dad what is the weather forcast for milfod sound xoxo". Sedan, precis när vi skulle hugga in, kom en av de blivande guidernas guide springande till vårt blöta regnskydd och sa "Our boss has agreed to take you with the helicopter, get ready NOW!" Och något slags euforiskt kaos bröt ut när vi så snabbt som möjligt försökte packa ihop och göra oss klara. Nudlarna fanns det ingen tid för men precis i rätt ögonblick utbrast Florine "I HAVE A BOX!", och vi slängde allihopa ned våra respektive nudlar i hennes matlåda vilkens innehåll förvandlades till en sällan skådad smakkombination. Sedan fick vi stå och vänta medan helikoptern i skytteltrafik körde iväg alla blivande guider. Till sist blev det vår tur och "the boss" sa att både vin och whisky gick bra som tack för hjälpen. Jag och Sophie hamnade i framsätet och plötsligt hade vi landat på andra sidan floden, knappt fem minuter från McKellar Hut. Vi sprang och tjoade sista biten.