Klockan är fem på morgonen, i det liv som pågått i tre veckor nu. Vandringslivet. Det tog vid där jobbkontrakten slutade och fann snart en rytm i inköpen, packandet, skavsåren, morgonsnabbkaffet, lunchsnabbkaffet, eftermiddagssnabbkaffet, tvättmaskinslasterna. Det har varit härligt, och intensivt, utan mycket tid för reflektion. Senare idag börjar allt om igen och därför har jag smitit upp klockan fem på morgonen. För att hitta tid för reflektion.

–

Jag jobbade mitt sista pass på söndagen, Jack med. Måndagen gick åt till att flytta ut ur vårt vintertillhåll, the Staff Cottage, och flytta in i vår campervan, Bongo. Jag spelade min gamla förfestlista från kanadasäsongen 2016/17 och skrubbade fönsterbrädor och sjöng falskt. Projektet tog hela dagen och tillslut var det bara några få timmar kvar innan vi skulle vakna igen för att ge oss ut på den första av vad som skulle komma att bli en hel massa vandringar. Vi gav oss av tisdag morgon, innan solen, mot Te Anau. Jack passagerarsätestupplurade och jag serpentinade mig nedför the Crown Range Road, i en Bongo fylld till bristningsgränsen. Vi mötte de andra vid Five Rivers Cafe, strax innan öppning, och körde efter morgonkaffe i konvoj vidare till spårets parkeringsplats.
Sträckan upp till Luxmore hut utgör första deletappen i The Kepler Track, en 60 kilometer lång vandringsled genom The Kepler Mountains i Fiordland. Leden är en av nio Great Walks, som har gemensamt att de går genom extra häpnansväckande miljöer, har hög spårkvalitet med broar snarare än vad, och att övernattningspriset (för att täcka kostnaden för underhåll) är i högsta laget för en fattig backpacker. Innan The Great Walks Season drar igång i sena oktober är det hela betydligt billigare, men inte lika väl underhållet. Vi nöjde oss därför med att gå till Luxmore hut, för att undvika lavinrisken därefter. Här är gänget vid start.
Chris.
Hannah.Sophie.
Vid vårt första snack stop träffade jag för första gången en kea, väldens enda alpina papegojart, endemisk för Nya Zeeland. Fågeln är nyfiken och närgången och inte sen att sno åt sig såväl nötter spillda på marken som ryggsäcksförvarade ölkorvar.Men varken Luca
eller Chris visade något yttre tecken på rädsla.
Spåret slingrade sig upp genom skogen. Vi stannade för lunch under en stor sten, och mitt i allt nudel- och kaffekokande dök Florine upp.

"I was wondering if I was gonna run into you guys. I've been hearing you from miles away."

Vi skrattade. "We were just about to have lunch", sa Chris. "Would you like to join us?"

Det var inte det sista vi såg av Florine.

Strax innan ankomst till Luxmore Hut sprang vi på en kea igen.

Hannah the Kea Whisperer. Eller Hannah with the tasty shoelaces.


Ursprungligen, innan vi fick nys om lavinförhållandena, hade vi tänkt oss att vara borta i sisådär tre fyra dagar. De flesta av oss, inklusive Hannah, hade därför packat mat för så många dagar. Att ta sig upp från ryggliggandes var därför inte det lättaste.



När Chris var mitt uppe i keafotograferande blev han överraskad bakifrån.

Vi närmade oss och molnen lyfte så smått.

Hannah.


Luca.


Jack.


Luxmore Hut.


Välkomstkommittén.

Vi tog över en av sovsalarna och gav oss sedan ut på en mission till Luxmore Cave. I nästan en timme krälade vi oss under och över och igenom stenblock och sprickor i pannlampsljus av varierande kvalitet, tills vi bestämde oss för att vattennivån nog var för hög och gick tillbaka till stugan. Middag väntade.

Chris med sin signaturrätt: rosemary sausages.Sophie.Luca tog en middagstupplur.Jack kämpade för att inte göra detsamma.

När det blev mörkt åkte en av de åtta kortlekar vi packat med oss fram.
Hannah avslöjade sina fädigheter i stearinskulptering.

Adam och Joe.
Jack, Luca och Florine.
Så småningon lämnade vi värmen från brasan och gaskokarna i allrummet för den iskalla sovsalen. För att avsluta en dag och påbörja en annan.