När jag kom tillbaka till bilen hade Jack köpt kaffe till mig. Jag hade inte ens bett om kaffe, och kände mig genast oerhört älskad. Och irriterad.

"But with a plastic lid?"

Han slog sig för pannan. "Shit. I forgot."

Vi har försökt plastbanta, den senaste tiden. Plastfasta, i så stor utsträckning som möjligt. Det har varit lätt och svårt.

Jag har inte funderat särskilt mycket över plast tidigare. Jag har stoppat den i återvinningscontainern och sedan har den varit borta. Här i Wanaka återvinns inte mjukplast över huvud taget – den hamnar på soptippen. Borta är alltså ganska nära. För hårdplasten däremot är bortat längre bort. På Nya Zeeland finns inte tillräckliga anläggningar för att ta han om allt avfall, så det mesta av hårdplasten exporteras. Och det mesta av förpackningsmaterialet, det som senare deponeras eller exporteras, måste innan det kan göra det importeras.

"At least it's bioplastic." Locket alltså. På kaffekoppen. Men vad betyder det? En snabb googling tar mig till en artikel i The Sydney Morning Herald som berättar att (det australiska) märket visserligen är komposterbart, men bara i temperaturer över 55 grader Celsius i särskilda anläggningar, och sådana kryllar det inte precis av i Australien. Eller i Nya Zeeland. Så locket, fastän det är växt- snarare än oljbaserat, kommer med största sannolikhet gå samma öde till mötes som dess motsvarigheter av icke-bioplast. Så det allra enklaste, hur man än vrider och vänder på det, måste vara att inte köpa plast från första början.

Det finns ett par ekobutiker i Wanaka, där man kan köpa pappersförpackat istället för plast eller där man kan fylla sin egen behållare. Ibland är det dyrare (havregryn) och ibland betydligt billigare (sirap). Alla mjölkpaket har ett plastlock och är på insidan foileklädda, så inte ens kartongen går att kompostera. Lösningen har varit att göra egen havremjölk, vilket är svinlätt speciellt efter det att jag upptäckte att den går att göra i en kaffepress. Brödsituationen är mer omständlig. Det går visserligen att köpa ekologiskt icke-förpackat bröd, för sisådär en sju dollar jämfört med de nedsatta plastpaketerade en-å-femti-rostbröden från New World. Jag har därför gått och blivit en galen brödbakartant, i alla fall nu innan juli och högsäsongen, när jag fortfarande inte har så många jobbpass och en massa brödbakartid. Två surdegslimpor kostar mig 1.50 dollar och smakar som jag tänker mig att himmelriket gör.

Så ja. Det är lätt och svårt. Lätt när det pappersförpackade kaffepulvret står alldeles bredvid de plastförpackade men svårt när man på stan blir akut kaffenödig. Men det artar sig.