Det var senseptember och mitt schema visade plötsligt fem dagars ledigt. Jack var bortrest och jag kände i eftersvallet av min och pappas Kebnekaisetur ett stort behov att att frilufta mig, och bestämde mig efter en stunds googlande att ge mig av till
Rondane natsjonalpark.
Det visade sig att fler hade tänkt i samma banor, trots att Knud var ute och härjade.
Det visade sig att fler hade tänkt i samma banor, trots att Knud var ute och härjade. 
Mitt snabbgooglande var ingenting emot verkligheten. Rondane var klätt i höstskrud och allt var så vackert att det nästan gjorde ont att titta på.
Jag hade tittat ut en liten tur som verkade lämplig, trekanten, mellan tre hytter. Lite lik svenska Jämtlandstriangeln.
Och Norge som turland fortsätter att imponera på mig. Det är nämligen så att man med en nyckel man som medlem i DNT (Den Norske Turistforening) kan lösa ut får tillgång till alla hytter som i säsong bemannas av DNT även när de stänger ned
i lågsäsong. Detta gör det enkelt att året runt ge sig ut på stugtur, inte minst i Rondane där stugnätet är tätt.
Första natten skulle jag bo på Rondvassbu. Det låg där nede mellan bergen, utom räckhåll för Knud.
På hytta var det fullt av helgbesökare, många just tillbakakomna efter blåsiga toppturer. Rondvassbu har flertalet 2000-meterstoppar inom räckhåll och är därmed naturligt en populär bas för vandrare.
Jag fick en sovsalsplats för en hundralapp och däckade tidigt, medan övriga fortfarande var borta i huvudbyggnaden och åt middag, allt medan små snöflingor yrde omkring utanför fönstren.