Förändringar skaver alltid litegrann. Människan är en bekväm varelse, och det kan krävas en del att slita sig fri från någonting som är tryggt och förutsägbart. Ofta är det befintliga det behagliga, är det okända det otäcka.

Samtidigt,

är det svårt att se ordentligt, när man befinner sig mitt i.
är det svårt att jämföra, när man alltid sett samma.

Och människan är så bra på att längta, till framtiden och till dåtiden. På att romantisera. Därför tror jag på att byta vardag lite då och då, för att inse vad som är värt att sakna och vad som är viktigt att uppskatta. Jag tror på att åka till Kenya och Kanada, och jag tror på att komma tillbaka och se allting man varit tvungen att klara sig utan i ett rosenrosa skimmer.

För jag har ett skräckscenario i mitt huvud. Att man är fast på ett jobb man inte tycker om, med den guldglittrande pensionen långt där borta som enda motivation för att avverka veckorna. Varje dag är ett hinder och man skulle ha gett upp för länge sedan om det inte vore för att avståndet till målet sakta krymper. Men. När man väl når det guldglittrande, det åtråvärda, blanka, märker man att glittret syns mindre på nära håll. Och man vänder sig om över axeln, ser alla år av slit man kämpat sig igenom.

År som nu har börjat glittra.

Förändringar skaver alltid litegrann. Det är som ett par nya jeans, som först knappt går att få på sig och som sitter åt på fel ställen. Som helst väljs bort på morgonen till förmån för de gamla jeansen som formats efter varenda liten muskel och fettvalk. Men om man envist drar på sig de nya några morgonar i rad, envist drar upp dragkedjan. Då börjar de forma sig.

Jag ska byta land, sysselsättning och umgänge. Det kommer skava i början, och kanske också i slutet. Förändringar skaver alltid litegrann. Men jag tror att det är viktigt att byta ibland. Så att man inte alltid jagar glittret i fjärran, och missar det man är mitt i.