I fredags höll Hanna sitt hylllningstal på svenskan. När hon öppnade munnen förflyttades vi fram i tiden, till den 31 maj 2016. Till vår studentdag. Hon hyllade vårt år och det var så fint att jag gick sönder litegrann. Jag satt där på lektionen med gåshud över hela kroppen och tårar i ögonvrårna. För när vi väl är där kommer jag inte gå sönder lite utan helt och hållet och jag kommer nog aldrig att bli riktigt hel igen. Inte hel på det sätt som jag är nu. Jag kommer sakna sånt som jag gjort de senaste fem dagarna, sånt som syns nedan, så mycket att jag inte kommer veta vart jag ska ta vägen.
Som att klämma ihop sig betydligt fler än vad som egentligen får plats runt ett frukost- eller kvällsisbord.
Som att mötas tidigt i matsalen och blåsa upp ballonger, smeta på frosting på tårta och vandra bort mot Veronicas rum i ett falsksjungande led.
Som att plugga. Inte för att själva pluggandet är speciellt kul utan för att det är något fint med att räkna ned timmarna och minuterna till kvällsis efter två icke-produktiva läxistimmar.
Som att gå på bröllop.
Som att fastna framför spegeln efter en bussresa med Nairobis nattluft i håret och en bortsjungen röst och hålla på att missa bussen till utestället pga för starkt selfie game.
Furaha. Och varken nu eller om två månader kommer jag vara beredd att släppa taget.