Dormans snabbkaffe. Knappt drickbart egentligen, ändå töms kopp efter kopp och ändå sover jag mer än vad jag är vaken under historian. Anteckningsblocket fylls med korta avhuggna meningar och abstrakta streck åt diverse håll och jag vet inte ens vilket århundrade vi befinner oss i. Och det kanske är oundvikligt, efter en natt med strax över noll timmars sömn och fyra timmars Oscarsgala.
En religionslektion som fastnar. Om att inte tänka, om problem som kan väljas att inte ses som problem, om fåglar som kvittrar fast vi inte märker det. Jag försöker öppna ögonen och stänga hjärnan och ser helt plötsligt hur fint solljuset ligger över buskarna. Jag sitter kvar efteråt och pratar med Jonas och sätter ord på saker som annars brukar vara svåra att greppa.
Och jag har hundra saker att göra men är ändå i sån total harmoni. En koffeinfylld kropp och ett stilla inre. Just nu finns ingenting annat än Märtha och Matilda bredvid mig på trampolinen med viktiga ord hängandes i luften. Just nu finns ingenting annat än solljuset som steker min t-shirtklädda rygg, som pyntar Matildas lejonman. Just nu finns ingenting annat än Veronicas nedräkning. Just nu finns ingenting annat än det kalla poolvattnet som omfamnar min kropp. Det kanske finns sen, men inte nu.
Jag ser sånt som jag brukar missa. Sparar det. Kanske plockar fram nån gång sen.
Kanske inte.