Jag är verkligen inte en sån person som flyttar till Kenya. Verkligen, verkligen inte, snarare så långt ifrån man kan komma. Jag är en person som gör det som förväntas, en person som lever sitt liv på repeat.

Varje morgon äter jag müsli till frukost. Samma müsli varje dag. På morgonen tar jag ut müslin ur sitt skåp, häller den i filtallriken. Ställer tillbaka müslin igen. Varje morgon blir müsliinnehållet i paketet mindre och mindre, och lagom tills ett paket är slut köps ett nytt och ställs dit på samma plats som det gamla. Och så börjar det om igen. Det slog mig för ett tag sen att hela mitt liv är müslicykler. Det börjar om och börjar om och börjar om, samma sak en gång till.

Saken är den att jag liksom inte bryr mig. Jag trivs i mina müslicykler, låter allting vara. Nöjer mig och är bekväm. Det kan mycket väl finnas en godare müsli någonstans, eller kanske någon helt annan frukostingrediens, men det kommer jag aldrig att få reda på eftersom jag bara fortsätter med min samma gamla vanliga müsli dag in och dag ut.

Min likgiltighet skrämmer mig. Kanske hinner hela mitt liv gå utan att jag hinner reagera. Nöjd, men inga riktiga toppar eller dalar. Varken eufori eller totala sammanbrott. Likgiltighet. Aldrig riktigt känna någonting på riktigt.

Kanske är den egentliga anledningen till att jag åker till Kenya att jag behöver bryta mina müslicykler, faktiskt vet jag inte riktigt. Det enda jag vet är att jag just nu fastnat i ett liv som egentligen inte är till för mig. Jag behöver känna saker, jag behöver hitta mig själv och kanske finns jag i Kenya. Egentligen vet jag inte alls vad som väntar mig, och jag älskar det. Det är så lätt att man fastnar i samma gamla hjulspår, utan varken vilja eller ork att slå sig fri. Det är så lätt att man fastnar i samma gamla müslicykler.

Jag är verkligen inte en sån person som flyttar till Kenya. Men jag ska flytta dit ändå.