"Åhh shit vad häftigt att göra något sånt."
Med ett tonfall som skvallrade om att det inte alls var någon allvarligt menad idé utan bara en lös tanke. En dröm som jag visste aldrig skulle bli verklighet, för det är ju så det funkar. Man hittar en skola i Afrika som verkar fantastisk och underbar på alla sätt och vis men som man aldrig kommer få se på närmare håll än genom bloggar, för att
Ja, varför egentligen?

Av en slump hittade jag Sanna Ericsons blogg samma år som jag började ettan på gymnasiet. Hon var med om något otroligt som hon skrev så fängslande om. Jag blev sugen, det blev jag faktiskt, men inte sugen på ett allvarligt menat sätt. Jag kunde ju inte flytta till Kenya.
Framförallt fanns det en stor sak som höll mig tillbaka. Friidrotten. En väldigt stor del av mitt liv har innehållit friidrott, de senaste åren på en allt högre nivå. Jag förstod att det inte skulle gå att bedriva en seriös friidrottssatsning där nere och därför slog jag liksom bort tanken.
Feghet.
Jag hade någonting att skylla på. Jag behövde inte ha dåligt samvete för att jag lät bli att göra något som jag faktiskt drömde om att göra eftersom jag hade en anledning att låta bli. Jag använde friidrotten som skydd, som svepskäl. Mot mig själv.

Nu ger jag dock en lite felaktig bild. Jag älskar friidrott, det gör jag verkligen. Den har gett mig så oerhört mycket och jag skulle inte vara halva den personen jag är idag om jag inte börjat på friidrott. Men. Friidrotten har även tagit en del. Mer och mer.

I höstas började jag tänka på Kenya igen. Jag läste igenom Sannas blogg, drömde mig bort. Insåg att det faktiskt inte var någon omöjlighet.
En bussresa spelade en väldigt stor roll i denna historia. Jag och Sara. På väg från morgonträningen till skolan, som vanligt försenade av mitt inte alltför kvicka duschtempo. Jag berättade för Sara att jag nästan hade en halvseriös idé om att söka in till Svenska Skolan i Nairobi. Nästan halvseriös idé.
Hela bussresan gick åt till att prata om det där. Sara är så klok, hon fick mig att förstå att det inte alls var någon omöjlighet utan tvärtom i högsta grad en möjlighet.
"Nu kommer det säkert bli så där ändå som det blir med allt att man säger att man ska göra det men så gör man det inte" kommer jag ihåg att jag sa.
"Varför skulle det bli så?"

Nästan tror jag att jag bestämde mig där och då.

Jag diskuterade med vänner, hade långa inre monologer med mig själv. Insåg med skräckblandad förtjusning att jag faktiskt ville detta, att jag aldrig velat något annat så mycket i hela mitt liv. Till slut berättade jag för mamma och pappa. De blev nog framförallt förvånade, när jag kunde ge svar på alla deras frågor. När de insåg hur mycket jag funderat på detta, hur mycket jag ville detta.

Nu sitter jag här, med vetskapen om att jag faktiskt ska börja på SSN. Det känns fortfarande inte verkligt, som om det händer någon annan och inte mig, men faktiskt är det just jag som ska få vara med om detta. Jag är så sjukt stolt över mig själv, att jag vågade. För om man hittar en skola i Afrika som verkar fantastisk och underbar på alla sätt och vis är det klart som fan att man ska åka.