Elsa Herlitz - Morgongröt och minusgrader

Morgongröt och minusgrader

För en månad sedan fick jag ett spritkök av min pappa. Eller, förresten är jag osäker på om jag fick eller fick låna, vi fastställde nog när jag tänker efter aldrig premisserna. Han hittade det det i soprummet i alla fall, oavsett vem som nu innehar ägandeskapet. Köket var nästan helt, det fattades en del. Den beställde han hem på posten. Och så hade han helt plötsligt två stormkök, eftersom han precis köpt sig ett ett sprillans nytt gaskök. Så då fick eller fick jag låna det ena. Och idag begick jag äntligen spritkökspremiär.
Jag hade tänkt att premiären skulle begås i förrgår, egentligen. Jag hade packat ryggsäcken, skrapat bilen och kört typ 85 procent av sträckan upp till Fageråsen när jag insåg att jag hade glömt tändstickorna hemma.
 
Attans.
 
Så det blev en topptur utan frulle, den gången. Alla ni som någon gång träffat mig utan frukost i magen vet att jag gör mig rätt dåligt i det tillståndet. Utsikten var det inget fel på, i alla fall. Bilderna i detta inlägg är från både då och idag.
Imorse hade jag med mig två tändsticksaskar. Lika bra att överkompensera. Höll dock på att glömma T-spriten hemma, jag hade smällt igen både ytterdörren och bildörren när jag kom på att det var nog någonting som saknades ändå.
 
Sedan bar det av.
Prognosen, som var en kopia av förrgårdagens, stämde då som nu väl överens med verkligheten. Himlen var kristallklar och temperaturen var några grader under noll.
Nere i byn var det liv, med snökanoner och grävskopor och stugrenoveringar och rörleveranser. Varje gång jag kommer dit har det dykt upp någonting nytt. Uppe på fjället var jag dock alldeles ensam.
Den här tiden förra året tror jag att backarna redan hade öppnat. Nu var det helt bart på marken, hade lika gärna som november kunnat vara september.
I tisdags ankom jag till toppen ett par minuter senare än solen, idag var jag precis i tid.
Ensam, på toppen av Trysil. Jag var den enda som fick känna solens första strålar. Tänk att det händer varje morgon, det där magnifika skådespelet. Tänk att jag för det mesta inte ens har vaknat då.
Det blev grötfrulle. Den smakade så mycket godare på 1132 meters höjd än vad den hade gjort hemma vid det något mer lågbelägna matbordet.
Och så lite kokkaffe på det. Kokkaffe är faktiskt min nya standard även hemma, för jag har ont om andra beredningsmetoder nu när jag bor på personalhotellet. Jag kokar i kastrull och häller direkt i koppen, och det blir så mycket bättre än tratt-i-kopp-metoden som jag envist höll fast i förra säsongen.
Och från och med nu blir det ju bara lättare och lättare att vakna i tid till dylika morgnar.