Någon gång i våras, i en trångbodd bottenvåningslägenhet på andra sidan Atlanten, köpte jag och Linnea flygbiljetter till Amsterdam. På så vis paxade vi varandra en helg, kunde säga "vi ses om två månader" istället för bara "vi ses" när vi kramades hejdå på Arlanda i maj. Det var skönt att ha den garantin.
Den främsta anledningen till Amsterdamresan var dock en annan:
Daniel Norgren.
Vid 20 års ålder skulle jag äntligen äntligen få se honom live.
Hon kom från Kristinehamn, i ett tåg som var fullt. Fastän Stockholm central var tågets slutstation och fastän ljustavlan ovanför spåren förkunnade att det enda tillåtna stigandet var avstigande var perrongen var trång; fler var där i samma ärende som jag. Och. Det är något så romantiskt i att möta någon på en tågperrong. Jag var nästan lite nervös, innan hon till slut dök upp med sin rullväska och sina inbakade flätor. Linnea Linnea Linnea. Vi, som hängt varje dag i ett halvår, hade nu inte setts på flera månader.
Men allt var ju precis som vanligt.
Jag fick välja lunchställe och måste nog ha agerat mer efter hunger än moral, för någon halvtimme efter tågets ankomst satt vi mitt emot varandra på Jensen's Bøfhus av alla ställen. Det enda på menyn jag kunde äta var bakad potatis, utan sås.
Well well.
När vi var färdigätna åkte vi till Amsterdam.
I Amsterdam bodde vi Budget, på ett hostel med smutsiga lakan som var 'Accidentally Eco-Friendly', 'Sorry For Ignoring Your Complaints' som hade 'Free Wireless Available With The Neighbor's Password'. Inget hymmel.
I Amsterdam bodde vi Budget, på ett hostel med smutsiga lakan som var 'Accidentally Eco-Friendly', 'Sorry For Ignoring Your Complaints' som hade 'Free Wireless Available With The Neighbor's Password'. Inget hymmel.Jag sov fantastiskt gott.
Vi vaknade till ett mulet Amsterdam dagen därpå.
Vi vaknade till ett mulet Amsterdam dagen därpå.
Linnea, som varit i denna vackra stad en gång tidigare, var min personliga guide. Här visar hon mig Blommor.
Annars var väl detta vår huvudsakliga aktivitet.
Vi hade på förhand lyckats ungå att lägga märke till att vi skulle vara där under Pride-helgen. Väl på plats var detta svårare att missa.
Hela Amsterdam var regnbågsfärgat och själva paraden ägde rum på båtar genom en av alla kanaler. Från de öppna fönstren på de smala husfasaderna flög champagnekorkar och på fönsterbrädorna sågs medelålders par grovhångla. Det var en sån där dag när man, i likhet med alla andra, gick runt med mungiporna i ögonvrårna utan att komma ihåg hur de hamnat där. Så jävla fint.
Efter att ha paradhängt ett tag letade vi oss bort från folkmassan för att bunkra upp med lite picknickingredienser. Sedan slog vi oss ned i en park där det var omväxlande soligt och mulet, behagligt och knappt uthärdligt om vartannat. Där tittade vi på cyklister och räknade ned timmarna till Daniel Norgren.
