När jag var på farmor och farfars landställe härom veckan kom Victoria på besök, en vardagsmåndag i glappet mellan efter och innan sitt jobb. Det hade regnat och hon hade inte med sig några gummistövlar, och hennes enda torra skoalternativ när vi skulle till bussen klockan fem följande morgon var således tofflorna hon hade haft med sig. Hon försvann iväg på väg 70, i en buss tom sånär på chauffören och henne själv, mot en tågstation där hon skulle gå runt och visa stortårna. Jag stod kvar och log långt efter det att hon hade försvunnit.

Det var lördag och det var kulturnatt och Uppsala hade fått finbesök i form av Amanda. Jag och Märtha agerade guider under denna hennes första Uppsalavistelse och lade vår huvudsakliga fokus på platser där det serverades vin/kaffe. Hon fick även för första gången, precis som jag, se insidan på Fyrisbiografen.

Där visades kortfilmsmaraton. Jag hade samma dag jobbat frukostpass på jobbet och kände på förhand ganska precis såhär, men fastän stolarna var obehagligt behagliga var maratonet så pass bra att jag inte somnade många fler gånger än två.

En morgon på väg till jobbet, en av alla dessa där jag, relativt omsorgsfullt, innan avfärd fixar luggen och den blåser bort efter knappt tre minuter på cykeln, stannade jag till vid ICA och postade brev. Sällan har jag känt mig så mysig. Nu är det dock slut på cyklande till jobbet. I tisdags åt jag delicatobollsavskedsfika och jobbade mitt sista pass i hotellreceptionen för denna sommar, och imorgon bär det av mot en annan hotellreception. Fortsättning följer.

En onsdag tog jag med Märtha ut i min skog. Vi trampade iväg på varsin cykel en stund innan jag insåg att hennes nog saknade bromsar. "Men jag tror inte att vi behöver bromsa så mycket", ropade jag i ett lugnande försök bakåt över axeln. Det fanns ett överflöd av små fina karljohan som nätt och jämt fick plats i våra små yoghurthinkar, och sedan fanns det varm choklad.