Och så hamnade jag i ett sommaruppsala, där långa byxor är för varmt och där fåglarna kvittrar från tre på morgonen. Det blir alltid så intensivt, när man kommer tillbaka efter att ha varit borta, och jag har levt i någon slags maximerad tillvaro där catch up-fika direkt efterföljs av catch up-öl. Mamma fyllde 54 där någonstans och Sara fyllde 20, och Cleo fyllde Engelska parken. Jag har dansat med kläder fläckiga av vin och svett, och jag har försovit mig till alla utsatta mötestider för jag är fortfarande fast i någon odefinierad tidszon. Överallt cyklar jag, för att jag har blivit 20 och busskort har blivit dyrt, ännu dyrare än vad det redan var, och för att det är så fint att cykla. Speciellt i soluppgången efter det att allt har slutat och inget ännu har börjat. Man tänker så bra tankar när man cyklar.

 

Och mitt i alltihop fick jag äntligen ta bort mitt gips, det som prytt min arm nu i fyra månader och en halv. Kanske är det därför det inte känns så tokigt att ha lämnat Kanada ändå. Jag känner mig lycklig, tillfreds, på ett sätt jag tror är oberoende av plats. Livet händer och jag får vara med, och jag ser allting genom något slags glitterfilter. Jag måste nästan vara påfrestande att umgås med.

 

Och när detta publiceras har jag och mamma dragit till Lissabon.

 

Jag mår bra, hörni. Jag mår verkligen bra,