Tofino. Ett litet samhälle på Vancouver Islands västkust, där Kanada slutar och Stilla havet tar vid. Varannan förbipasserande har en surfbräda på pakethållaren, och havet är aldrig längre bort än att det går att lukta sig till. Vägen in mot staden trafikeras av ålderstigna camper vans, och i vägrenen bredvid trängs hitchhikers med överdimensionerade ryggsäckar och uppåtpekande tummar. Stämningen är avslappnad, tempot är långsamt.

Jag trivdes.Vår första Tofinodag och Mathilda, Olivia och Josefine hade bokat in en surflektion, en eftermiddag i sällskap av vågor och vältränade instruktörer. Jag satt bredvid Linnea på stranden en bit bort, armgipsad och avundsjuk. Det var soligt men blåsigt, egentligen för kallt för strandhäng, och jag och Linnea hade världens mest oharmoniska lunch. Sanden letade sig in överallt, i ögonen, i näsan, i Linneas tonfiskkonserv. Det blev rätt olidligt till slut, så vi bestämde oss för att åka vidare.Vi hittade en liten vandringsled, utan sand och ljud. Stämningen var djungellik, och vi hade nog mer fikatid än faktisk vandringstid. I bilen på vägen därifrån skreksjöng vi till Gloria Gaynor och jag dunkade handflatan i instrumentbrädan, hårt i varierande takt. I en av kurvorna släppte Linnea båda händerna från ratten och vi svängde perfekt, och insåg exakt hur mycket vår bil drar åt höger.Klockan sex var vi alla återsamlade, hopträngda i en båttaxi på väg mot nattens tillhåll. Havet var hårt, som ett golv, och när vi landade mellan vågorna vägrade vattnet ge vika. Dunk, du-dunk, dunk. Vågorna glittrade och det luktade hav och bensin. Bakom oss blev Tofino mindre och mindre och Fifi somnade på sätet bredvid mig.