Elsa Herlitz - Saker som har hänt

Saker som har hänt

Månader har helt plötsligt redan hänt, snart så många som utgör en vårtermin.

Kan det verkligen stämma.

Min kottepalm har dött, mörkret under mina morgonjoggingturer har försvunnit. Mina tomatplantor har blivit en decimeter höga. Tid har bevisligen passerat, men jag har nog inte riktigt hängt med. Jag har sprungit bakom, flåsande, ibland stannat och hämtat andan. Aldrig varit den som väntar, aldrig kommit ned till vilopuls. Om någon frågade vad jag gjort det senaste halvåret skulle jag knappt veta vad jag skulle svara. Det har alltid varit något annat, som att hitta en lägenhet, ta igen missade tandläkarbesök, ta igen missat kompishäng, ta igen missat familjehäng, inte missa klasshäng, gå på föreläsningar, gå på nation, gå på födelsedagskalas, integrera brittisk pojkvän, hitta ett jobb, hitta ett jobb åt brittisk pojkvän, cykla i motvind, cykla i sidovind, någon enstaka gång cykla i medvind, tackla bakfyllor, tackla tentaperioder, tänka tusen tankar om på vilka sätt saker kan gå fel, inte tänka alls, tänka på pengar, tänka på jonkanaler.

Jag visste att det skulle vara en hektisk vårtermin. Det har det varit. Den åttonde januari tog nya-zeelandlivet plötsligt slut och jag visste inte riktigt vad det jag skulle byta ut det mot var för någonting. Det vet jag nog inte riktigt fortfarande. Men när jag tittar i kamerarullen på min telefon ser det ut som om saker har hänt.

Vi sålde vår campervan. Vår Bongo. Sedan kunde vi äntligen åka till Raglan och hoppa runt i havet och äta på veganrestaurang och inte ha några bekymmer i världen. Jag blev förkyld, det blir jag ofta när jag äntligen slappnar av.

Det var jag som åkte hem först. Jag grät när jag sa hejdå till Billie och Frank och Hannah och Joe och Sophie och Jack. Jag grät lite till på bussen. Det kändes jobbigt att lämna en tillvaro så urunderbar, men jag längtade samtidigt efter min familj. Saknade. Det brukar jag inte göra. Och när Raglan försvann utanför bussfönstren och så småningom ersattes av Aucklandska höghus kändes det faktiskt inte bara som om jag åkte åt fel håll.

På bussen tänkte jag på den tillvaro som väntade, som fortfarande kändes avlägsen och overklig. Jag hade inte tänkt på den så mycket. Vetat att den skulle hända, men inte tänkt på vad den skulle innebära. Läkarprogrammet i Uppsala. Vad betydde det egentligen? Hur skulle mina dagar se ut? Vem skulle jag vara i Uppsala?

Jag spenderade natten mellan det sjunde och åttonde januari på Auckland Airport. Gled in i och ut ur vakenheten. Jag hade på mig alldeles för många lager för Nya Zeeland-sommaren, för brandhärjade Brisbane där jag mellanlandade. Jag balanserade på flygbolagets viktgräns, var tvungen att packa upp och packa om i Brisbane för att min snålhet vid flygbokningstillfället gett mig en biljett med olika viktrestriktioner. Restiden mellan Auckland och Stockholm var 36 timmar. På sista flygningen mellan Shanghai och Arlanda hamnade jag i sätet bredvid en nyexaminerad läkare. Vi pratade i timmar. Han berättade om hur mycket tid han brukade lägga på plugg, om vikten av rutiner, om tips för både studier och yrkesliv, om vilka fysiologiska orsaker som kunde tänkas ligga bakom mina snarkningar. Och jag tänkte att hjälp, är det detta jag har gett mig in på? Sedan spelade vi kort tills Sverige var inom synhåll och det pirrade i min mage. Var det detta jag skulle göra alltså. Det skulle nog bli bra. Och snart skulle jag få träffa min familj.

Det första vi gjorde var att åka till Åre. Från sommar och shorts till underställ och fler mörkertimmar än ljustimmar. Jag testade att köra litegrann i högertrafiken, och satte på vindrutetorkaren varje gång jag körde ut ur en rondell. 
Jag hade aldrig varit i Åre tidigare. Jag älskade det. Och det var så mysigt att hänga med min familj. Jag yogade varje morgon och vi bastade varje eftermiddag och på min födelsedag fick vi faktiskt åka puder. Och jag var jetlaggad och lyckades bara precis hålla mig vaken tills middagen var uppäten. När vi kom tillbaka till Uppsala var det dags för mig att, efter 3,5 års paus, börja skolan.
Första dagen, efter första cykelturen.
Helt plötsigt var allt IGÅNG. Det var så mycket och det var hela tiden. Min förkylning fick aldrig tid att botas och det var väldigt kul alltihop.
Från denna tid ser 50% av min kamerarulle ut så här.
Mitt i alltihop hittade jag en andrahandslägenhet och flyttade, med mycket hjälp av mor och far. Jag har inte bott hos dem på nästan fem år med aldrig riktigt flyttat hemifrån. Förrän nu.
Första tre veckorna bodde Hanna där med mig. Det var fint. Jag hann inte ens tröttna på henne! Och jag älskar lägenheten av hela mitt hjärta.
Jag hann träffa Linnea också! I Stockholm! Vi såg Daniel Norgren! Jag fick hålla i hans gitarr!
Jag klippte håret, för första gången på 2,5 år.
Såg Joel Alme på Katalin med Hanna som betalade tillbaka biljettpriset i öl. Priset för en sån hade gett fyra stycken på nation.
Och så gick vi i skolan, mitt i alltihop. Sov gjorde man inte så värst mycket. Jag försökte återuppväcka min stackars hjärna som varit slumrande i flera år.
Sen så flyttade Hanna och lämnade mig i en lägenhet som plötsligt var väldigt tyst. När bodde jag egentligen ensam senast? Det var läskigt att det kändes så läskigt.
Hon skulle till Riksgränsen! För att göra sin första skidsäsong!
Gissa vem som dog av avundsjuka.
Det blev en hel del häng i tidigare nämnda lägenhet! Ett trivsamt förfesttillhåll.
Blev även en hel del hämtpizza med mor och far <3
Och tacokväll!
En helg åkte jag buss till Trysil för att hälsa på Jack. Han jobbade där, nämligen, innan han skulle flytta in hos mig i Uppsala. Hos oss.
Jag bodde ju i Trysil september 2017-januari 2019, levde det ljuva säsongarlivet. Februari 2020 och Trysil var sig likt. Det var kul, med det kändes ändå bra att det där inte är mitt liv längre. Jag tror inte jag hade stått ut med att fortfarande jobba i hotellreception. På något sätt kändes det bra att ha kommit vidare, speciellt när man som uppsalastudent bevisligen fortfarande kan få ta del av det.
Helgen avrundades med söndagspuder! Det var så himla kul. Jack sa att det var hans snörikaste dag på hela säsongen och jag kände mig orimligt nöjd med mig själv och min fantastiska timeing.
Tillbaka i Uppsala närmade första tentan sig!
Och jag började komma in i den surdegstillvaro jag fantiserat om från stränderna i Nya Zeeland.
Pluggandet varvades med spelkvällar.
Jag gick på sittning i fluga.
Solen gick upp över min innegård.
Ellen kom och åt hemmagjord pizza! Och Jack fick reda på att Skistar skulle stänga ned sina anläggningar i Norge och att han inte längre skulle ha ett jobb, och skyndade sig att komma till Sverige innan de eventuellt skulle komma på gränsstängartankar.
Och dagen innan vår första tenta skulle skrivas fick vi veta att alla universitet och gymnasieskolor från och med då skulle bedriva distansundervisning. Och vår tenta ställdes in. Och alla tentapluggare på Eko sjönk ihop i en hög på det gröna golvet.
Dagen efter började vi nästa kurs, utan att ha avslutat den första. Raman kom på nya pluggstrategier.
Det spelkvällades igen.
Och jag och Jack hängde på Lovisa och Madde på skogsutflykt!
Det var en riktig pangdag och det var fullt av folk i Lunsen.
Veronica fyllde år, vilket lockade våra stockholmare till Uppsala. Vi satt på hennes golv och drack öl och bekantade oss med hennes filosofvänner, sedan sov alla hos mig. Det tar knappt ens en minut att gå från mig till Veronica. Hur härligt är det vavava.
Dagen därpå vankades det pannkaksfrulle!
En annan kväll var Märtha och Tilde och Felix på besök. Märtha hade varit i Italien och Felix och Tilde i Österrike, och de hade alla abrupt fått avbryta sina respektive äventyr för att åka till Sverige och sitta i karantän. När karantänen var slut tyckte jag det var på sin plats att ses! Det var första gången jag träffade Felix, Tildes australiensiska pojkvän som hon hittade i Kanada (där hittar man nämligen mest australienare, vilket i och för sig kan sägas om väldigt många platser), och det var första gången hon träffade Jack. Hon hade fått världens dialekt, lät som en australienare typ. Det var himla härligt att ses.
Sedan började morgontemperaturen på balkongen nå frukosttemperatur.
Det kom tussilago.
Jag och mamma och pappa knatade runt i Hågadalen, på coronaavstånd. Det var kallt i motvinden och uthärdligt i medvinden.
Min trotjänare. Morfars gamla. Å vad jag älskar att bo i en stad där allt är på cykelavstånd. Växelvajern har gått av så den är lite trögtrampad, men äsch Uppsala är ju platt ändå.
Typisk vardagskväll. Min arbetslösa pojkvän visade sig vara en utmärkt hemmafru.
Karro och Cornelia kom med glass och vin en kväll.
Sedan skrev vi till slut vår första tenta. Efter det satt jag på balkongen och kände mig trött och glad.
Jag och Jack åt efter-tenta-sushi! Det satt fint efter att ha levt på torkade gula ärtor i ett par månader.
Sedan kubbades det, för första gången av många.
Jag och Jack drog ut på en liten tredagarsvandring! Längs med Upplandsleden. Mina Nya Zeelandben verkade ha tvinat bort.
Tilde och Felix igen! Trevligt för de två engelsktalande pojkarna att få leka med varandra.
<3
En sak jag verkligen sett fram emot med att bo i Sverige är att plocka ätbara vilda växter! Här brännässlor (eller vitplister kom vi nog fram till att det egentligen var) precis utanför knuten.
Herllitz-Smiths första skördefest! Hoppas på mer storslagna i framtiden.
Jag köpte ett par nya springskor och har nog aldrig varit så nöjd med ett köp. Kanske för att mina gamla var helt genomtrampade. Jag har gått och blivit en morgonjoggare hörni. Kan ni tänka er.
Och nu har Jack börjat jobba! I en foodtruck!
Och igår var det sista april, ett stillsamt sådant.  
Vi åt vegansk sill och vegansk lax och veganska köttbullar och gjorde så mycket potatis att jag nog har lunch för hela veckan. Det var fan inte dumt asså!
Vi sjöng falskt och drack öl och hade det riktigt trevligt coronan till trots. Hoppas dock på att nästa valborg blir lite mer traditionsenlig! 
På kvällen cyklade vi de 13 kilometerna till Vreta. Där hade Tilde och Felix gjort hamburgare med klyftpotatis och coleslaw och jag som redan var mätt åt tills jag exploderade.
Jag somnade i soffan så vi stannade över natten. Imorse cyklade vi tillbaka. Och nu har vi kommit till nutid. Detta är vad som har hänt, alltså. Det ser ju ut som om det inte har varit så dumt faktiskt. 
Elin

Men WOW! Får sånt resesug efter att ha läst detta!

Funderar på att börja plugga igen, har inte heller pluggat på flera år så osäker om jag kommer palla eller ej.

Emelie

Oj vad mycket som har hänt på kort tid! Känns bekant 🤣

Lydde

Omg jaaa äntligen uppdatering och en sjukt bra sån!!!!!! Saknar er så mycket :(

Tilde

Nämen här hade jag inte vart inne på länge och så får man se bilder på sig själv!!! Gud så trevligt. Så glad att ha dig<3