Kvällen innan hade varit en lat kväll, en av många. Jag gick upp innan solen och välte i jakten på taklampans strömbrytare ned delar av gårdagens både middagsdisk och lunchdisk från de hyllplan de provisoriskt stått uppstaplade på. Jag försökte sedan, i pannlampsbelysning, råda bot på detta, lovandes mig själv, som så många gånger förr, att detta varit den Sista Lata Kvällen.
Diskvattet skvätte och frös till is på bordsytan. Diskvattnet och mina fingrar.
Det var en kall morgon, med andra ord. Kall och vacker.
Den inplanerade aktiviteten, denna kalla vackra dag, var att bestiga Isthmus Peak, med en höjdprofil löjligt lik Roys men 20 minuter längre bort från Wanaka. Vi körde tills bilradion började knastra. Google Maps guidade oss till en liten parkeringsplats ockuperad av endast ett fåtal bilar, där det var vindstilla och så tyst att jag kom på mig själv med att viska.
Benen kändes bra, trots bestigningen av Roys Peak dagen innan, och vi knatade på uppför i ett jämnt tempo. Det var frost på de markpartier som ännu inte nåtts av solen, och får överallt.
Snart nådde vi snögränsen.
Vinden dök plötsligt upp, efter ett krön, och skaljackan fick åka på.
Till slut var vi uppe.
De två andra personerna på toppen innebar dagens första kontakt med mänskligt liv, vilket var mycket behagligt efter den föregående dagens vältrafikerade tur.
Och. Jag har här på andra sidan jorden till slut försonats med min mentala ålder och börjat använda vandringsstavar. Och jag ä l s k a r det. Ungdomarna får säga vad de vill.
Och ungdomarna får säga vad de vill även om mitt fågelskådande. Eller, kanske är det ännu lite magstarkt att kalla det för fågelskådande men denna bok ("The Hand Guide to the Birds of New Zealand") har sedan den inhandlades haft sin självklara plats i min vandringsryggsäck. Nya Zeeland är ett land med många endemiska fågelarter, många utrotade sådana och många hotade av utrotning. Nya Zeeland var också länge fritt från däggdjur (förutom fladdermöss och vattenlevande däggdjur), vilket i kombination med dess långa isolering från resten av världen gett en ovanlig fågelfauna. Därför känns det respektlöst, nästan, att vara här utan att ens veta vilka fåglar det är jag ser och hör. Hittills har jag identifierat sex arter, dock ingen endemisk. Fortsättning följer B-)
Hej hej.
Man smäller ju av litegrann va.
Det var blåsigt på toppen så efter inte allt för länge påbörjade vi färden nedåt igen, med ögonen sökandes efter lä och sol och en trevlig sten att slå sig ned och äta lunch på.
Cirka två timmar senare hittade vi Stenen. Till lunch serverades en couscousblandning som smakade alldeles alldeles prima.
Sedan helt plötsligt försvann solen bakom bergstopparna och det blev apkallt, och vi avbröt lunchandet innan vi ens hunnit komma till lunchkaffet (</3).
Tillbaka där vi startade, fortfarande i skenet av solens sista eftermiddagsstrålar. Himla fin dag.
Sedan körde vi tillbaka till samma campingplats vi tillbringat natten innan på, för att dricka öl i värmen från brasan i deras restaurang, efter fyra härrrliga dagar av promenerande. Snipp snapp slut.
hahaha älskar att du mer och mer förvandlas till ditt sanna jag; tant elsa<333