Inte mycket mer än fem timmar av augusti återstår när jag kör hem från Gardermoen, norrut på E6. I Stockholm var det mulet men här är himlen pastellfärgad och grantopparna gyllene. José Gonzales är knappt hörbar över motorbullret, över mina påhittade textrader. Om en och en halv timme är jag hemma.

Plötsligt ändras motorljudet. Bilen börjar dra åt höger och jag inser att fuckjagharfåttpunktering. Jag inser också att fuckjagärmittienkurva och jag tänker vadfangörjagnu vadfangörjagnu vadfangörjagnu.

Steinar. Han visar sig vara en före detta bilbägare, verksam i området, som tröttnat och ändrat sysselsättning men visst ändå har lite svårt att slita sig. Han har sett mig och mina varningsblinkers från bron över motorvägren och kört ned och tillbaka, endast för att hjälpa till. Jag står helt tafatt medan han trollar fram reservdäck och domkraft och telefonnummer till närmaste däckverkstad. Hans son, som intet ont anandes var på väg hem till en Idol-kväll, sitter kvar i bilen och ser förvirrad ut. På min bästa norska försöker jag småkonversera litegrann om vilken väldigt snäll pappa han har, förundrad över hur pappan fullständigt tagit över mitt problem och gjort det till sitt eget. Sonen ser fortsatt förvirrad ut.

En stund senare springer jag runt och leker kurragömma på en däckverkstad med Steinars son, och med hans dotter som nu också har anslutit. Under tiden pratar Steinar med en man med en man som har en mustasch med krusiduller i ändarna, medan mannen med  krusidullmustaschen byter däck på min bil. Idol är slut för länge sedan. När jag rullar ut från däckverkstaden, körklar, blir jag uppringd av en bärgare som vill ha min position. Jag säger tack men nej tack, det är klart redan, och vinkar hejdå till mannen med krusidullmustaschen och till Steinar och till Steinars två barn.

Hoppas de blir som han när de blir stora. Det vill jag bli jag med.