Elsa Herlitz - Way Out West
Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 21. För tillfället i Trysil, Norge. Checkar in folk för att senare få checka ut själv. Tycker om höga berg, rött vin och svart kaffe. Försöker formulera ögonblick i ord, fånga känslor i bilder. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Way Out West

I år var jag, som för att kröna denna festivalsommar, för första gången på Way Out West. Där vandrade jag runt bland obehagligt snygga människor iklädda modeattribut jag förmodligen kommer tycka är svinsnygga om drygt två år, drack dyr öl och la större delen av julilönen på festivalmat. Och. Såg artister jag inte trodde fanns på riktigt.
 
Det var jävligt trevligt.
Dagen innan bilade vi ned från Uppsala via Stockholm. Jag hade valt världens sämsta plats att hämta upp Hanna på och jag tror typ inte vi missade en enda Monopolgata, men till slut var vi i alla fall på väg, hon, Märtha och jag. Till Göteborg och Majorna och Matilda. Där fick jag vakna upp bredvid Hannas vackra nylle varje dag, till ljudet av hennes förkylningshostningar som lät som Döden.
Varje dag började med frukost i Matildas växthus, där vi gick igenom dagsprogrammet med röd markeringspenna.
Sedan var det kollektivfix, som på den gamla goda SSN-tiden. Våra garderober fyrdubblades, någon hade alltid rätt läppstiftnyans och någon annan var alltid tillräckligt ärlig för att rata ett lite väl experimentellt klädval. Åh vad jag gillar er.
Hanna var världens sämsta festivalsällskap. Hon blev stoppad av streetstylefotografer hela tiden, så vi hann aldrig se början av de spelningar som rödpennemarkerats i dagsprogrammet. Palla snygga människor.
Annars var jag glad att jag var där, just där, bland magväskor och överläppsmustascher i leriga tygsneakers. Att jag inte var George Ezras ljudtekniker, gud vad glad jag var att jag inte var han, eller att jag inte var regnponchoförsäljare. De två första soliga dagarna för att förtjänsten måste varit noll om ens det, och den sista regniga för att det såg typ ännu värre ut.
Vi hann se långt ifrån allt vi hade velat se, vilket förutom Hanna dårå berodde på lathet, regn och bussar som fick punktering. Hade ändå några sjuka musikmöten, och har nedan listat fyra höjdpunkter utan inbördes ordning. 
 
Frank Ocean. Mest för att det var Så Fucking Overkligt att ta in att han faktiskt finns på riktigt. Tycker några av liveversionerna var rätt mediokra, men allt var så intimt och visuellt genomtänkt, och hans röst var så sinnessjukt vacker, att det ändå var något av det bästa jag sett.
 
Mac Demarco. Mådde så bra av denna eftermiddagssolspelning. Behagligt sound, behaglig röst och han verkade ha så jävla kul och vara så jävla galen. Tror jag. Tittade ärligt 95 % av tiden inte på honom utan på hans blonda gitarrist som verkade befinna sig i nirvana snarare än på en Way Out West-scen. Vill vara han. Det hela avrundades snyggt med en crowdsurf under de gigantiska ljustavlorna som vid sidan av scenen i versaler klargjorde att CROWDSURFING ÄR UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER TILLÅTET.
 
Oskar Linnros. För att det betydde och kändes så mycket för honom, och att han förmedlade det så bra. Det gick liksom inte att inte känna, där i regnet framför scenen. (Jag började typ gråta?? Till Oskar Linnros??) Och att jag för första gången på riktigt förstod, när Seinabo Sey gästade, vilken sjuhelvetes låtskrivare han är.
 
Mwuana. För att han var så pepp och det smittade av sig på hela lokalen. Han gav allt och det gick liksom inte att inte göra detsamma. Det var dansigt och alla var sjukligt taggade.
Den riktiga höjdpunkten infann sig dock inte förrän efter sista speldagen, när alla utom Hanna vaknade till lukten av tacofärs som spred sig genom huset. Vi kom ned till en färdigpreparerad tacomåltid som hon då handlat ingredienerna till och hackat upp medan resten av oss sov. Mer än så behövs inte för att man ska vara min favoritmänniska.
Sedan rullade vi tillbaka mot Stockholm och Uppsala, stannade på någon vägkrog och åt tortillabröd med sojafärs och valnötter för att allt annat inklusive pengarna var slut. Rullade vidare. 
 
Sen vare slut.