En dag bestämde vi oss för att åka på cykelutflykt.

 

Det var en dålig idé.

 

Vi hade hittat ett ställe som hyrde ut tandemcyklar och vi tänkte att det måste vi ju prova för gud vad mysigt att trampa igenom Barcelona på en tandemcykel.

 

Det var det inte.

 

Eller, om vi hade valt en väg som ibland hade en annan lutning än uppför hade det kanske varit njutbart, men nu var varenda tramptag i den Barcelonska hettan på den lägsta växeln en kamp. Vi insåg att vi inte skulle hinna tillbaka till uthyrningsfirman i tid om vi inte justrerade vårt slutmål, så vi hamnade på en uteservering i något avlägset kvarter istället för i en ännu mer avlägsen park. Där åt vi bort timmar, innan vi skulle påbörja färden tillbaka, i nedförsbacke, igen. 

 

Då, när Victoria stoppade in nyckeln i låset för att låsa upp tandemcykeln, gick nyckeln av.

 

Jahapp.

 

Till slut lyckades vi lirka ut nyckeln, men cykeln var ohjälpligt låst. Uthyrningsfirman erbjöd ett par lösningar som alla mynnade ut i att vi skulle betala en massa pengar, och alla extranycklar var spårlöst försvunna, så vi gjorde som man gör när man inte kommer på något bättre.

 

Vi bar cykeln alla sex kilometer tillbaka till uthyrningsstället.

 

Den var tung och det var fruktansvärt jobbigt, men vi kom tillbaka innan stängningsdags.

 

Och aldrig har väl en tapasmiddag smakat så bra.