Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Amsterdam pt. 2

Daniel Norgren skulle spela i Bloemendaal, en strandstad en halvtimmes tågresa från Amsterdam. Där var allt tyst och lugnt och idylliskt och vi slog oss ned på en restaurang där jag gjorde min standardbeställning Det Som Köket Kan Slänga Ihop Av De Veganska Råvarorna. Det var, som det inte sällan faktiskt är, en succé.  
Soundchecksljudet från den stundande spelningen nådde ända bort till vår restaurang, en halvtimmes promenad från själva scenen. Det började duggregna och jag fick rysningar redan då.
När vi kom fram sen hade duggregnet utvecklats till en mer hällande sort. Biljettkontrollanten bytte våra fuktiga A4-papper mot regnponchos och meddelade att 'It's gonna be a shitty night'. Himlen lystes upp av en blixt och kort därefter hördes en mullrande åskknall som verkade pågå ända tills jag och Linnea sprungit upp genom skogen bort till öl- och paraplyförsäljningstältet.
Han skulle spela på en utomhusteater, i amfistuk. De yttre förutsättningarna var väl inte omptimala samtidigt som regnet ändå bidrog till stämningen, till känslan av att vara mitt i skogen.
Åskan hade lugnat ned sig hur som helst och Linnea var glad.
Och alltså. Det var den bästa spelningen jag varit på i hela hela mitt liv. Jag satt med rysningar, konstant, och tappade helt greppet om tiden.
Han hade uppenbarelsen av en skogshuggare, Daniel Norgren. Lite otymplig, nästan, när han lufsade runt på scenen, men så jävla självklar framför vilken jävla instrument som helst. Och hans röst. Hans himla röst. Vi var helt lyriska efteråt, jag och Linnea, när vi vandrade hemåt över den fuktiga asfalten. W o w.
Dagen därpå hade vi några Amsterdamstimmar kvar. De använde vi till att gå på fotomuseum.Det var fotoförbud bland verken så jag fotade mig själv istället. Museet, som hette Foam, var ganska litet men definitivt värt att besöka! Bra att kolla upp i förväg vilka som ställer ut dock, det kändes som vi lyckades timea rätt bra. 
Sedan strosade vi lite mer innan det var dags att återvända till Uppsala och någon form av vardagsliv.
Tack för denna gång Amsterdam. I will be back.