När man är vegan i kräftskivetider och det blir allt svårare att undanskjuta ett starkt sug efter att äta pillig mat och dricka snaps är det tur att 1) man har vänner med flådiga landställen 2) citygross har veckoerbjudande på kronärtskockor. Därför packade vi en torsdag i augusti två bilar fulla med matkassar och människor med liknande begär och styrde norrut mot Ellas landsställe, förbi Östhammar vidare på slingriga 70-vägar. För en skockskiva. Vi kom fram på eftermiddagen, lagom till en alldeles för sen lunch. Tobbe hade med sig matlagningsmusiken i form av ett urval ur sin vinylsamling och Jakob såg ut som skivomslagen fast tredimensionell.Märtha var sangriaansvarig och lyckades förvånansvärt bra i relation till budgeten.Och åh det här med att laga mat utomhus.Framåt kvällen, efter det att alla jordgubbar halverats och alla kastruller på gasolspisen kokat över, roddade Ella ihop sina signature mojitos. Sedan spelade vi rundpingis och jag förlorade orimligt många omgångar i förhållande till antal spelade minuter.Det blev mörkare och snapsvisehäftena fick läsas i skenet av stearinljusen. Och någonstans där, mellan bastuöl och kvällsdopp, varmrätt och efterrätt, märkte vi att vi lyckats låsa ute oss själva ur huset. Det som skiljde oss från smulpajerna och alla farfarströjor på insidan var ett ynka fönster i en glasdörr, en genomskinlig centimeter. Det gick någon panikig halvtimme.

Sen hittade vi extranyckeln.Morgonen därpå var det duggregn och småruggigt, mitt bästa morgondoppsväder. Vi kokade tre kannor frukostkaffe och åt rester från dagen därpå, innan vi parkerade oss i soffan och kollade VHS utan att spola tillbaka kasetterna. Sedan var det dags att röra sig tillbaka mot Uppsala. I bilen lyssnade vi på Magda Gads sommarprat medan vindrutetorkarna arbetade på varierande intervall det var så jävla jävla starkt. Alla klyschiga radiolåtar fick mening och jag blev både gråtig och arg. Lyssna.

Nä hörni. Två fina dagar.