För en vecka sedan vaknade jag i ett minusgradigt Trysil, tidigare än jag vaknar annars. Jag skulle hinna med en buss för att hinna med en annan buss för att hinna med ett tåg för att hinna med ett annat tåg. Det var på håret, betydligt mer på håret än vad jag hade tänkt, för morgontrysil var så vackert att jag var tvungen att stanna och andas in det, flera gånger på vägen ned till byn.
Staden låg täckt i ett dimmoln. Jag började ovanför och vandrade nedåt.
Till slut var jag mitt i.
Det kändes lite onödigt, att åka bort från något så vackert. Men. Tio timmar framåt i tiden väntade Uppsala och min kära familj och pappa hade lovat att göra sina egna pommes och sina egna hamburgerbröd och vad är väl lite Trysildimma mot det.
Så jag hann med bussen mot Elverum. Där hade solen legat på i ett par timmar och det var tillräcklig temperatur för utomhusätning av jordnötssmörsmörgås.
Mellan Elverum och Kongsvinger sen läste jag ut Fattigfällan.
Det var längesedan jag blev så drabbad av en bok.
Jag mådde typ illa av att läsa den.
Läs den.
I Kongsvinger sedan väntade jag på Stockholmståget och åt nudlar. Det var soligt och duvtätt men jag kunde inte skaka av mig obehaget från Fattigfällan. Nudlarna fick mig att må mer illa.
Efter någon timme i Kongsvinger kom mitt tåg. En knastrig konduktörsstämma meddelade snart att vi åkt över gränsen till Sverige och sedan kom Värmland, i väst-östlig riktning. Jag undrade ifall det var för sent att använda mina norska mynt i kupévagnen.
Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på min tidning, sen på Uppsalatåget. Jag var någon annanstans i tankarna och dessutom var jag hungrig. Kan ni koncentrera er när ni är hungriga? Det kan inte jag, jag tappar allt vad koncentration heter.
Mamma och Hanna hämtade mig på centralen. Vi åt pappa hamburgerbröd och pappas pommes. Det kändes fint att skratta med Hanna, att somna i min Uppsalasäng.
En lång resa till mina bästa människor.
Åh, älskar bilderna på dimman, sagolikt! Och tack för boktips, behöver verkligen hitta en bra bok :)