Vi åker över Lidingöbron, alla kappor och jag, och jag undrar vad som är på insidan och vad som är på utsidan. När jag är här är jag en av dem, en otålig själ, en som ser dörrarna stängas på vagnen innan och suckar högljutt åt trean på ljustavlan. En med stickat ylle innanför huden, en för vem en kvart på en perrong är en förlorad kvart. Jag trodde att alla ensamfikor, alla lingonpromenader, all tystnad hade gjort mig till någon annan, men av alla kappor på Lidingöbron är jag vilken som helst.

Insidan går knappt att urskilja från utsidan.

Gör det mig något, detta platsberoende? Gör det mig något, att lugnet är någonting som finns utanför mig snarare än inuti?

Jag tror inte det.

Utanför är lövträden gula, barrträden gröna, himlen grå. Tunnelbanan går fortfarande var tredje minut men dit jag är på väg är kollektivtrafik en dagslång syssla.

Det känns skönt att veta att tystnaden finns kvar där jag lämnade den.