Det är dimma, så kompakt att jag inte ser mitt hus förrän jag står precis framför. Jag är på väg hem efter jobbet och natten och möter samma som jag mötte på vägen dit, vi har bytt riktning hon och jag. Min dygnsrytm är icke-existerande snarare än inverterad.
Jag betar av tepåsar av sorten längst bak i förrådet, det som knappt är gott men som alltid finns där för att det bara går åt någon enstaka påse då och då i glappet mellan att det andra tar slut och att det köps nytt igen. Jag drömmer om ett hem med bara gott te, undrar om det finns eller om gränsen som skiljer det goda från det äckliga kommer att flyttas snarare än försvinna när sorten längst bak i skåpet är slut.
Jag tänker på världen, att den är, hur den är, varför den är. Jättemycket tänker jag på det, utan att komma fram till så mycket. Sen går jag hem och dricker te, och undrar om det godaste verkligen skulle smaka lika bra om det inte låg några dammiga gamla örttepåsar där längst bak.
Väldigt vackra bilder! :)