Så i torsdags vaknade jag alltså i Uppsala, till den där överidylliska höstdagen som infaller sig max någon gång per år. Den där man ser framför sig när man under sensommaren börjar längta efter höstluft, innan man hamnat i den verklighet som mest är lera och bussar som kommer för sent. Den vaknade jag till.Jag åt pannkaksfrulle med Hanna som hade sovmorgon, åt moussakalunch med mamma som hade lunch. Vi satt utomhus på lunchrestaurangen vid hennes jobb, mamma och jag, fastän halva oktober och mer hade passerat. Min kappa hängde på stolryggstödet för att det var för varmt att ha den på och jag tänkte att det är fint att få se hur de ser ut, de husfasader hon stirrar på varje dag. Alla berättelser blir mer äkta om man har en plats att förankra dem i. Ibland är det bra.
När mamma skulle börja jobba igen hade Ellen slutat. Jag hade paxat henne för en mellanmålsdate, och en mellanmålsdate blev det minsann.
Jag åt ohämmade mängder för att kompensera den gångna Trysilmånaden, den med budgetbröd och kaffe som aldrig blir i närheten av det som finns hemma.
Sedan gick solen ned över Tempobutiken och vi var där och såg på.
Den klara himlen som under dagen resulterat i värme gav en kylig kväll, och vi var dekorerade med stickade föremål från Ellens garderob.
Och det var vackert, minsann.
Det var mörkt när jag lite senare åkte tillbaka in mot Uppsala, mot den programpunkt som typ var huvudanledningen till att jag ens bestämde mig för att åka till Uppsala: Lilla Huset och dess nya veganpizzor!
Den var inte dum alls, alltså! Jag åt den i små små bitar för att dra ut på njutningen så länge som möjligt.
Den var inte dum alls, alltså! Jag åt den i små små bitar för att dra ut på njutningen så länge som möjligt.
Och så fint, att få hänga med Sara Hedvid och Victoria igen.
Rekommenderar starkt att semestra i sin egen hemstad! Man får tillfälle att ta reda på hur den bästa versionen av ens vardag skulle se ut.