Vi pratade innan, mamma och jag, om vad vi ville få ut av våra tre Lissabondygn.

 

"Jag tycker, Elsa, att vi ska gå långsamt och äta ofta."

 

Så det är vad vi har gjort. Vi har gått långsamt, på kullersten i ingådda tofflor, för att marken känns så nära då. Vi har ätit, mycket och ofta, och oroat oss för att vi inte ska hinna bli hungriga tills nästa måltid. Vi har häpnat över fasaderna, kakelplattorna, stadsplaneringen, skrattat åt att det ens finns utmarkerade utsiktsplatser för att det är så vackert överallt hela tiden. Jag har haft mamma alldeles för mig själv, hon, min bästa diskussionspartner, min allra klokaste.

 

Och jag har väl typ ingenting att klaga på.