Idag har vi Vancouverhängt. Thriftshoppat upp vårt sista lediga väskutrymme och lite till, parkerat bort vår samling av fem cents-mynt. Storstadsstrosat, turistat oss.
Linnea hittade äntligen sin älskade Landeskog-t-shirt, som hon längtat efter så länge.
Jag hittade denna porslinsskulptur. Det var nära där ett tag, att jag skulle ha vandrat ut från galleriet 210 dollar fattigare men en penisponny rikare. Summan kändes lite maffig men ah, nu ångrar jag mig redan. Konstnären bakom denna är Link Leisure. 
Vi tog vår konservlunchpaus, en av våra allra sista, i korsningen Seymour Street/West Hastings. Inte vår bästa utsikt
men avrinningsbrunnarna, perfekta för konservspad, vägde upp.
Dagens sorgligaste ögonblick inföll strax efter det att jag öppnat min lunchkonserv. Inuti fanns inte ett spår av de läckra fjärilsmakaronerna på utsidan utan endast pastasås, som det ju i och för sig tydligt stod utskrivet. Så dagens lunch var alltså pastasås, endast.
Vi fick fikakomplettera.
Idag hängde vi i Gastown under större delen av dagen. En tjusig stadsdel.
Och jag hittade en ny vägg att ställa Linnea framför.
Sedan blev det kväll och middagsdags. Anledningen till att Mathilda ser så glad ut är för att vi bestämde oss för att köra på något annat än nudlar denna gång, för en gångs skull. Vid åttatiden satt vi därför inklämda runt ett fönsterbord på The Naam, enligt utsago Vancouvers äldsta vegetariska restaurang. 
Rekommenderar starkt om du har vägarna förbi Vancouver. Jag åt en burgare som gömmer sig någonstans under all rödbetssallad och sesampotatis och den var alldeles f-a-n-t-a-s-t-i-s-k. Hilma trevligt ställe; bra glutenfritt utbud, det mesta var veganskt och priserna var mycket affordable. 
Linnea var nöjd.
Det man inte orkade äta upp fick man med sig i en doggy bag. Älskar när det är standarden, när det förutsätts att man ska ta med sina rester så att man inte ens behöver fråga. Så bra grej för att undvika 1) onödigt svinn och 2) lunchutgifter följande dag. För mig var detta dock inte aktuellt i och med att jag (den enda av oss) lyckades slutföra min mastodontportion.Måste också passa på att berömma mina vänners posningsskills. De har förbättrats, minsann, nu när de konstant är i sällskap av en galning med kamera.
Efter middagen var Vancouver mörkt och Fifis högtalare på högsta volym.
Sedan kom vi hem, till vårt radhushostel med peppiga väggcitat men utan den fantastiska havsutsikt som utlovats i annonsen. Jag och Fifi delar madrass på källarvåningen, där vi har en tigerfilt och det springer runt myror på golvet. Inga dörrar går riktigt att öppna för att det är så trångt och det är ett lotteri varje gång, om toaletten ska gå att spola eller inte. Snart ska vi somna, till ljudet av han som spelar Star Wars-spel på tv:n i rummet bredvid och visslar med i bakgrundsmusiken.
Jag tycker att det är rätt mysigt.