6.30. Alarmet ringde. En sån dag ni vet som börjar alldeles för snart efter att den föregående slutat, där man konstant går runt med spända ögonmuskler för att undvika att när som helst somna. En sån dag. Elizabeth skulle iväg tidigt och vi ville hinna säga hejdå, efter två åh så härliga dagar. Det har varit så fint att få träffa henne.
Vi hann med 9.40-färjan, rullade ut i och ut ur Seattletrafiken, norrut mot gränsen. Det var en tidskrävande process, gränskorsningen, som innehöll trevliga kanadensare på den ena sidan och otrevliga amerikaner på den andra. I en av köerna träffade vi på en mamma och hennes dotter, amerikaner som "don't really like what's going on in the country" och därför sökte sig norrut. Dottern var diabetiker och den insulindos som på den kanadensiska sidan kostade 45 dollar ("and that's even without insurance") behövde de betala 260 för på den amerikanska. Det är så sjukt, och fascinerande på samma gång, att på de olika sidorna av den osynliga gränsen i slutet av Kanada och början av USA gäller helt olika regler och lagar. Två individer kan vara födda några få meter ifrån varandra och ha helt olika skyldigheter och rättigheter.
Det dröjde fler timmar än planerat för oss att komma fram till nattens vistelseort i Vancouver. När vi cirkulerade runt på tvärgatorna, i allt mer desperat jakt efter en ledig parkeringsficka, hade det gått tio timmar sedan frukost. Blir så imponerad varje gång över vår, eller framförallt mina kompanjoners, handlingsförmåga i kritiska situationer.
Vi bor i ett radhus hos en kvinna som driver någon form av hostelliknande verksamhet. Massa människor och möbler trängs på en rätt minimal yta, och det hela fullbordas av sporadiska hundskall från två små lurviga individer som springer upp och ned upp och ned för de tre trapporna. Det är rätt kaotiskt, och lite charmigt.
Radhuset visade sig ligga i ett mysigt körsbärsblomsbladigt kvarter.
Efter det att vi stiftat bekantskap med de livspeppiga hundarna och dess ägare bestämde vi oss för att utforska det. Längs de eftermiddagsgyllene gatorna hittade vi en fruktmarknad med fantastiska päron som jag nog kommer gå tillbaka och köpa igen, och minizucchini. Härligt ord, när man säger det högt. Minizucchini.
Längre ned på gatan fanns ett café, och jag drack en av de sista kopparna blaskigt Kanadakaffe på en stund som jag inte vet hur lång den kommer vara. Tänk att detta händer.Nu är vi tillbaka i vårt hostelradhus, äter chips och marknadsjordgubbar till ljudet av brandlarmspipet från någons misslyckade matlagning. Hundarna skäller. Fifi söker jobb, Mathilda kämpar med projekt bilförsäljning.
Och om tre dagar är Linnea Mathilda och jag i Sverige.