Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Dag 23 - En Seattledag

Idag vaknade vi upp till en lite mer representativ Seattledag, med regn vind och långärmat. Elizabeth hade köpt tofutti cream cheese och mandelmjölk och jag hade min bästa frukost på ett halvår. Ser mindre och mindre fram emot att åka härifrån imorgon.
Idag lyckades vi hinna med 11.30-färjan, och se så här fräscha ut.
Linnea var pepp.
Dagens Seattlevisit började med marknadshäng. Jag tänkte flera gånger över köpa-en-till-resväska-och-fylla-den-med-sötpotatis-och-jätteviktlök-alternativet men lyckades ändå, med nöd och näppe visserligen, ta mig därifrån med en ryggsäck som fortfarande gick att stänga.
När vi strosade runt där, mellan stånden under taken, började jag så smått planera min framtid. Den ska utspela sig nära en frukt- och grönsaksmarknad, åså ska jag kila ned där varje morgon och hälsa på mina fruktförsäljarpolare och få rabatterad frukostmango. Något sånt.
Mina vackra osjälvsika vänner köpte presenter, jag köpte saker till mig själv. Varför blir det alltid så.
Och så böckerna. B ö c k e r n a. Jag vet inte vad det är men det är så kul att hänga med böcker, och de framkallar ett sånt sjukligt ha-begär. De verkligen kastar sina välformulerade baksidetexter i ansiktet på en och det är omöjligt att värja sig. Så vi köpte böcker, en hel massa böcker, perfekt när man redan som det är nu alltid måste ha på sig sina underställsbyxor för att det annars är omöjligt att stänga resväskan. Blir en intressant packningssession på måndag.Man blir hungrig av att marknadshänga. Eftersom att vi handlat upp en betydligt större del av budgetbeloppet än den reserverad för 'Oväntade utgifter' blev det medhavd konservlunch idag igen, denna gång inomhus för att fly undan Seattleregnet.
Vi insåg, när vi åkte över gränsen för två dagar sedan, att våra telefoner har noll täckning här. 3G-nätet funkar inte heller, och gratis-wifi förekommer endast sporadiskt. Vi har således lite kommunikationsproblem. Idag när vi efter lunch skulle dela upp oss fick vi därför göra upp mötesplaner the Old Fashion-way, med en plan A, en plan B och en plan C.Sedan kunde jag och Linnea dra iväg på egna äventyr i Seattle. Eller, det var hon som stod för äventyret, jag var mest bara äventyrssällskap. Hon hade bestämt sig för att tatuera in en bergskedja på sin fotled, för alla trevliga berg hon har stött på under alla sina skidsäsonger, och vi gömde oss undan regnet utanför Starbucks och Google Mapade tatueringsstudios över deras wifi.
 
"Den här är närmast. Och den har fått fem stjärnor."
 
"Let's go."Found it.Jomen visst hade de drop-in, och visst kunde de väl sätta igång nu med detsamma. Nog var hon lite nervös allt, denna vanligtvis stenhårda iskalla. Namnteckningen på det obligatoriska här-har-vi-skrivit-upp-alla-värsta-tänkbara-scenarion-och-om-de-inträffar-är-det-ditt-fel-inte-vårat-pappret var alldeles darrig.
Men allt gick ju kanonbra.
Se så tjusigt.
Det hela var så snabbt avklarat att vi hade gott om tid på oss att hinna till mötesplan A, poseringspauser inräknade. Linnea var post-tatueringsglad och post-tatueringssnygg.
Jag har fått ett härligt intryck av Seattle, bra vibes. Det är inte otroligt att detta är en direkt konsekvens av alla regnbågsfärgade övergångsställen. Man blir ju liksom glad när det är rött vid övergångsställena så att man får lite extratid att stå och begrunda detta. 
Stället vi sett ut som plan A-mötesplats visade sig vara ljust, högt i tak och befolkat av uteslutande coola människor. Bananbrödet var delish.
Jag drack mitt kaffe med extremt mycket inlevelse bara för att jag skulle få skum runt munnen och anledning att använda de tjusiga tygservetterna. Sedan thriftshoppade vi tills all energi tog slut och sprang därefter hela vägen ned till hamnen för att hinna med 6.20-färjan.
Och lyckades.
Hemma sedan var det tacoafton, en fantastisk sådan. Jag knäppte upp mina byxor och ignorerade alla mättnadskänslor, och kunde liksom inte sluta le åt allt fint folk runt omkring mig vid middagsbordet. Det har varit en riktigt fin vistelse här och det känns tråkigt att behöva lämna, speciellt med tanke på att vår Vancouverbokning för imorgon inte riktigt verkar ha gått igenom. Men. Det löser sig. Det har det ju gjort så bra hittills.
 
Vi hörs vänner.