Solen lyste in genom fönstren, när jag vaknade. Ljuset fick sovsalen att bada i gyllengult, gjorde de snarkande siluetternas konturer skinande. Jag tassade ut över det knarrande golvet, stod i microvågsugnskö för att värma min morgongröt. Någon hade lämnat ett äpple på gratishyllan. Hostelkaffet kostade en dollar koppen, en halv för påfyllning. Mathilda hade med sig eget snabbkaffe.Frukoststunden är min bästa stund på dagen. Morgonljuset, det nyvakna böljande, gör allting hoppfyllt och liksom levande. Frukostpratet är ofta djupt, men inte på ett påfrestande sätt. Dagen har inte hunnit bli än, ingenting har ännu hunnit gå fel eller rätt. Vad som kommer att minnas och glömmas bort från just denna dag är fortfarande okänt. Allt är kvar.När vi fått frukost var det vår bils tur. Han är hungrig, har vi märkt. Idag fick han en hel liter motorolja. Sedan åkte vi  iväg, mot dagens bergstopp, och det lyste fortfarande på instrumentpanelen. Vi bestämde oss för att använda en välanvänd och välbeprövad problemlösningsmetod: ignorans.

Mot berget.Dit upp.Jag har blivit som en mamma, på utflykt med sina irriterade tonåringar. Överallt ska det gruppbildsposeras, och likt en mamma är jag övertygad om att de förr eller senare kommer att tacka mig.Efter att ha gått upp för ett berg måste man ju gå ned igen. Det gjorde vi. Sedan åkte vi vidare till en sjö, en sån där turkosblå. Det blåste kallt och jag hade på mig alla mina lager, till skillnad från damerna 100 meter bort som låg och solade i bikini.Vi dansade oss ett varv runt sjön och jag och Linnea slog rekord i antal tonarter per vers i Pocahontaslåten, ni vet den där osannolikt vackra som man inte ens ska ge sig på att sjunga.