Jag har varit lite ångestig den senaste tiden, men idag var en så himla fin dag. Kanske var det min lilla morgonjogg, i morgonsolen bort mot bergen, något snabbare än gångtempo och en chock för min kropp. Kanske var det mitt frukostkaffe, egendoserat, som faktiskt till skillnad från det kanadensiska gav ett koffeinpåslag. Kanske var det fågelkvittret, skogslukten. Kanske.Dagens hike ägde rum bland björkar och hästbajs, 20 minuters bilfärd från hostelet. Vi kom inte iväg förrän vid tolvtiden, efter en lugn morgon, och vandringen fortsatte på samma tema.Vid Patricia Lake höll isen på att smälta. Allt var tyst, så oerhört knäpptyst, och vi kunde höra hur isskikten sakta gav vika.När nästan hela sträckan var avverkad blev det lunchdags, och vi slog oss ned i gräset framför någon sjö som dök upp lite lägligt sådär. Konservöppnaren skickades runt, och jag pillade bort mögelprickarna på mina pitabröd. Det fanns inga bakgrundsljud över huvud taget, allt var tyst och stilla. Livet pausades för en liten stund.Sedan tog vi oss tillbaka till bilen, i shortsvädret, Fifi, Linnea, Mathilda, Olivia och jag. Vi har blivit ett så jäkla bra crew, vi fem.