"These dramatic 181 miles of Alberta [...] earn the route a reputation as one of the most spectacular drives in the world."
― National Geographic
Och jag förstår varför. Idag har vi rört oss norrut längs the Icefields Parkway, den vackraste bilsträckan jag någonsin någonsin färdats. Tre timmar ska den ta att köra, men att avverka sträckan på den tiden håller jag nästan som en omöjlighet. Det är så fruktansvärt mäktigt, alltihop, och man bara måste stanna för att gå ut ur bilen och andas in all pampighet. Man kör som ständigt mot en kuliss, för så vackert som det är kan det väl bara inte vara?
Vi började vid Lake Louise, där det fortfarande var vinter. Mathilda hade ett kärt återseende med snön, innan vi styrde norrut.
Utanför fönsterrutorna fanns berg och frusna sjöar och det var svårt att sitta kvar i bilen någon längre sträcka.
Fifi, Olivia, Mathilda, Linnea. Mina kära roadtripkompanjoner.
Varje liten grön avtagsvägsskylt ledde till någonting i denna stil. Här Saskatchewan River Crossing.
Och jag tänkte att om jag var en gran, skulle jag vilja vara en gran precis här.
Vi testade hur väl vår bil fungerar i terräng. Resultat: mediokert. Att backa upp för denna backe var ett tidskrävande projekt som förde med sig en ihållande lukt av bränt gummi. Ändå värt.
Vill passa på att hylla de kanadensiska parktoaletterna! De är fantastiska. F-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a. Efter en snabb undersökning baserad på två toalettbesök har jag kommit fram till att standardantalet toapappersrullar per toalett verkar uppgå till fem. Och. Därutöver tillkommer handsprit.
Efter några fler vattenfallsstopp kom vi fram till Jasper, vår slutdestination för dagen. Där var det sommar (?) och jag svettades bort i mina underställslager. Vi hittade ett fik och pratade bort några timmar, med bergen i bakgrunden.
Sedan inhandlade vi middagsmat (makaroner och pesto) och Google Mapade oss fram till vårt hostel tillika hem för de kommande tre nätterna. Och alltså åh. Här måste man ta av sig skorna innan man går in, så alla går runt i strumpor. En ljusslinga leder vägen till ingången och det finns en sedvanlig hylla med kvarlämnad gratismat. I hallen sitter en lista där man kan skriva upp sig om man vill ha en hiking buddy och alla sover i en stor sovsal med våningssängar av trä. Jag tror aldrig att jag bott på ett så mysigt hostel.
När vi var incheckade, utfodrade och ombytta var det dags att ge sig av igen, nu till Pyramid Lake där det enligt utsago skulle vara meteoritfall. 
Sjön var spegelblank och Olivia var glad.
Stjärnorna tändes, en efter en, i takt med att det blev mörkare. Skuggorna från månskenet blev skarpare, och någon hoade i skogen. Borta på ett av bergen arbetade en ensam pistmaskin och då och då gick det att se en fallande stjärna. Vi satt kvar tills himlen var svart och vinden var isande kall, för att stjärnhimlar lockar fram så bra prat. Och av allt fint, som denna resa ger mig, är det nog det finaste.
Dem.