Är det verkligen tillräckligt varmt för att sitta ute på balkongen och skriva blogginlägg, undrar du, och nej, det är det ju inte. Speciellt inte för oss stackare med balkong på skuggsidan. Men. Jag biter ihop och försöker, medan fingrarna blir stela och blå.

 

Jag har inte min bästa dag idag. Det behöver man inte ha när man har brutit armen två gånger med lika många månaders mellanrum, när man har gått hem från Sobeys med tre trasiga överfulla plastkassar vars handtag kapat all blodtillförsel till fingertopparna, när man jagat rullande konservburkar längs nedförsbacken. Det behöver man inte ha.

 

Jag börjar bli rätt less. På att inte kunna tvätta mitt hår. På att behöva be Linnea om hon kan sätta upp mitt hår för att försöka dölja att jag inte kan tvätta det. På att borsta tänderna med vänster hand. På att tänderna aldrig blir riktigt rena. På att bli avbruten av James varje gång jag plockar fram en grönsak som måste hackas. Men mest av allt på att vänta. På att vänta på ett sen som ska vara bättre än nu, för det var ju det här sen:et jag väntade på förut. Jag vill vakna på morgonen och känna att jag är precis där jag vill vara, gör precis det jag vill göra. Och så är det inte just nu. Mestadels är jag imponerande positiv, men jag har inte min bästa dag idag.

 

Så. Jag tänker på framtiden, fast det är en livsstrategi jag helst undviker. Drömmer mig bort från en plats jag drömde mig till, investerar pengar i sen. Väntar. På en framtid där mitt överarmsben sitter ihop.