Det är intressant det där, att man genom att byta plats helt kan byta person. Vissa tankar och känslor är djupt förankrade i vissa sammanhang och det är så enkelt att både glömma och att återkalla dessa. Kanske är det därför det är så befriande att byta vistelseort. I en ny stad finns inga tankar och känslor, det finns en plats men ingen person.

Och jag går på kullerstenen i gamla Sverigetankar, dricker kaffe och pratar gammalt Sverigeprat. Det känns fel, på något vis, för jag borde inte vara här egentligen. Jag är inte färdig. Och det jag vet är att när jag är där vill jag vara just där, när jag är här vill jag vara någon annanstans.

Och i ett skymningsuppsala får jag genom fönsterrutan ögonkontakt med han som ensam sitter och äter burritos, med en ögonbrynsrynka som väl skulle passa för att beskriva min sinnesstämning. Jag håller kvar blicken och kanske uppstår någon form av förståelse, kanske är det bara inbillning från min sida.

Och det är för halt för att springa till bussen och jag är dessutom för rörelseförhindrad, så jag kliver på Mjuka linjen med en något senare avgångs- och en mycket senare ankomsttid. Det luktar urin och gammal människa men för första gången uppskattar jag på riktigt den låga hastigheten och de många kringelikrokarna. Jag överdramatiserar nog min situation rätt rejält men jag känner liksom med mina medresenärspensionärer, med deras krämpor och stapplande steg. Kanske blir det så, när man ofrivilligt byter plats och person, att man överdramatiserar. Kanske blir det så, när man går från att vara hög på livet till att vara hög på smärtstillande.

Och allt är bara så himla grått just nu.