som intensivt ägnats åt frakturläkning. Har i denna syssla sällskapats av människor som pausat från sina respektive arbeten, gymnasium och universitet, människor som faktiskt åstadkommer saker och inte lever i sina liv i en helg som aldrig tar slut. Det verkar rätt jobbigt att åstadkomma saker, tänker jag när de delar med sig av sina åstadkommanden. Men deras sällskap är trevligt.
Denna här, till exempel, som är min enda kompis på promenadavstånd nuförtiden. Gillar henne, hennes perfekt planerade kök och hennes lågmälda spellistor.
Och maten vi lagar. Lyckades tydligen dock bara fånga tillbehören på bild.
Denna här, som fick agera lunchsällskap en dag. Vi åt på nyöppnade Los Vegos som fyllde ett Uppsalahål och äntligen levererade någonting som faktiskt inte var så olikt smält ost.
Och det var absolut inget fel på deras soppa.
Dessa här, som kom och fyllde mitt kök och hackade alla grönsaker jag ställde fram framför dem.
Så jag kunde lägga all min fokus på olivätning.
Denna här, som jag tog med mig till ett fik. Vi la beslag på bästa rummet när det blev ledigt och satt sedan där tills vi blev utkörda och var tvungna att hitta ett nytt fik. Hon ägnade sig åt betalt arbete, jag åt skönlitterär läsning. Hon bjöd på fikat, så man kan ju faktiskt säga att det hon gjorde under tiden vi satt där var att finansiera vår fikastund.
Jag läste ut en bok, för första gången sedan jag vet inte när. Det kändes bra att slutföra någonting för en gångs skull. En annan sak som tog slut var helgen, i alla fall för alla andra. Min helg pågår fortfarande, nu dessutom med lite extra guldkant eftersom att Hugo glömde kvar sin vegoparmesan i min kyl. Dröm. Men ändå. Jag ser gärna att detta helgliv tar slut innan parmesanen gör det.
men fin helg ändå ju! Miriamboken är himla fin tycker jag <3 hoppas du kryar på dig, har inte hängt med vad du skadat men hoppas det läker!